Lisa Pegoraro

Klockan var tio i nio när jag befann mig på skolan - tidigare än vanligt.

Mitt hår var skitigt och solen lyste in genom fönstret. Nej, jag kan inte somna om och håret måste jag göra något åt. Lika bra att gå upp nu och föresten, så får jag sitta själv i datasalen sen när jag kommer till skolan. Eller själv behöver det inte bli att jag sitter, men jag är åtminståne inte bunden till spelplanen, klämd mellan två ambitiösa och målinriktade kvinnor. Med det i åtanke var det lätt att gå upp.  

För att motiveras i leken behöver det inte vara en självvald lek, men det underlättar om det är en sådan lek jag skulle ha valt själv. För att motiveras i spelet behöver jag veta vad som förväntas av mig och vad jag har att vinna på det. En del leker, en del spelar. Jag har läst på ett antal medspelares bloggar att "alla ser ut att arbeta så ambitiöst" och jag skulle själv kunna vara som uttrycker mig så, men jag skulle säga emot mig själv. För hälften är på plats i skolan och hälften av hälften ser i alla fall ut att arbeta seriöst. Vilka är resten? Vem är jag?
 

Som Nadjana skriver, är vi inte alla falskspelare i någon mening? Jag tänker mig att vi är det någonstans för någon annan, om inte här och för varandra. När är vi falskspelare för oss själva måntro? När får vi chans att bara vara oss själva? Igår kändes det som att jag hittat vem jag var när jag inte spelar någon roll. Jag hade huvudvärk i skolan, tog min porslinsskål till matlåda och gick hem. Väl i soffan där satt hon, mammas och pappas Lisa. Inga falskspel, inga krav, och som jag bölade. På skånska.


Kursen har fått mig att fundera över vem jag är i sammanhang där kraven är luddiga. Jag har främst kommit fram till att jag väljer mina strider väl. Inspireras jag inte, så går jag på halvfart. Jag följer spelets regler, men som om spelet blivit infinit (ja, en lek.) I min takt skulle vi kunna fortsätta i en oändlighet.


Simon och Cia har tagit upp på sina bloggar om de leker eller spelar, reflektioner som berör det vi gör och väljer att avstå ifrån. Själv har jag funderat över detta fast med ett utifrån/inifrån-perspektiv. Jag undrar hur våra beteenden ser ut utifrån. Vilka är som spelar, spela som i skådespelar. Vem är det som egentligen luras? HAN/HON är vinnaren. Det är HAN/HON som spelar. På riktigt. Det är ganska självklart att vissa fuskar, somliga gör det med öppna kort. Men vem är den ultimata falskspelaren som inte kan blogga om sina val här i livet? Undertecknad avslöjad?