en kaskad av tecken.

Det är söndagmorgon och jag samlar symboler. Jag kan sällan sova längre än till halv åtta ändå.

Melissa Horn - En famn för mig

Råd uppifrån

Efter ett samtal med mamma igår passar denna bilden in väldigt väl.

Bilden kommer härifrån

Arvet

Arvet är en av huvudingredienserna i tryggheten jag bär på eller snarare befinner mig i. Arvet är närvarande i varje stygn jag syr och jag kunde se framför mig på handledningen att jag sytt ihop arvet med något annat, på ett sätt med längtan att behålla det. Tillvarata det. Bibehålla det. Låta det leva vidare.

När någon dör ska dennes egendom delas mellan arvingarna. Arvingarna har vad man kallar arvsrätt. Jag pratar om ett annat arv och funderar på om du har arvsrätt eller arvsskuld. Kan du välja vad du vill ta med dig från ditt arv till nästkommande i ledet eller är det allt eller inget som gäller? Kan man i så fall alltså välja bort arvet, eller har man inget val alls i frågan om vi är vår släkt och dess historia.

Jag funderar på var denhär tryggheten kommer ifrån.

Anna sa en gång att man inte borde säga "Jag är en sån som", för hur tråkigt är det inte med människor som bestämt sig för att vara statiskt precis en sån som...Därför kommer här en lista över hur jag tror att jag är i relation till arvet.

Berättelser i allmänhet
Jag har intresse för historia. Men jag intresserar mig inte för historieböckerna för jag tänker mig att historien alltid är skriven av någon. Jag är intresserad av människor och deras berättelser. Om hur det en gång var. Jag kan tänka mig att detta intresset ligger nära att vara intresserad av sitt arv.

Familjen
Jag är väldigt familjekär och har alltid vurmat för kärnan i våra traditioner, att vi samlas.
Det gör ingenting om söndagsmiddagen sker på en torsdag och att det inte serveras skånestek, bara vi äter tillsammans. Jag hade tryckt att det varit jobbigt om julen ställdes in. Inte för att ha gått miste om julen i sig utan för att vi inte hade samlats så som vi brukar.  Det finns något visst med ihopsamlandet av familjemedlemmar och jag tror att samlandet har stor betydelse för tryggheten. Vi är inte ensamma i vår familj. Alla ska vi äta så varför inte äta tillsammans? Alla har vi saker vi upplevt under dagen. Varför inte dela med sig? Ibland kan det räcka för tryggheten att vi bara är tillsammans och äter i tystnad. Kanske handlar det om att vi alltid vet var vi har varandra.

Vad är det som ärvts?
Idag sa mamma till mig: "Sån är jag med, vi är så lika Lisa". Vi har dessutom en telepatisk förmåga, en mental kontakt. Men hur lika är vi egentligen på mammas sida? Jag frågar mamma vilka egenskaper jag, mamma och mormor hade gemensamt och hon svarar:

kreativitet - alla tre har haft ett eget konstnärligt skapande
integritet - vi är tydliga med våra åsikter inför andra
impulsivitet - prata först tänka sen
temperament - kort stubin (något jag alltid tänkt mig endast kommer från min pappas sida)
betänksamhet - grubblare
analytiskt tänkande - på gott och ont

Upprättelsen
När min mormor dog tog jag det hårdare än vad jag föreställt mig att det skulle göra. Jag hade i smyg småönskat att hon skulle få vila snart. Det var inte så mycket för att hon gick ifrån oss som jag kände den största sorgen utan för något som skulle ta lite tid att inse. Jag kände en enorm ilska och orättvisa byggas upp inom mig och insåg att jag kände att hon inte fått upprättelse innan hon dog. Jag ville ställa mig upp och skrika ut "fattar ni inte?" även om jag inte vet vem dessa ni skulle vara. Smått egoistiskt tänkte jag att mormor bara var min mormor och ingen älskade henne som jag. "Ni skulle bara veta..." och sådär. När Anna pillade lite på mina virkade dukar och sa att det fanns ett arv i min gestaltning höll jag på att trilla av stolen. Jag insåg varför jag gör det jag gör och att jag gör det för någon mer än för bara mig själv. Att skapa trygghet har fått ytterligare en dimension.

gammal bild från förra terminen på en av mina minnesaskar.

Öppet brev

"Sen hur den blir, det får vi se." Denna den, det är sfären jag pratar om vet du va?

Du vet jag bygger en sfär, en plats till vilken Du bjuds in för jag ska visa Dig tryggheten. Jag vill att Du ska uppleva samma trygghet som jag har gjort och som jag gör. Jag vill att Du ska vaggas lugn och veta att det blir bra så som jag visste att den där stickiga känslan i benen skulle försvinna tids nog. Kanske försvinner den lättare med ett glas mjölk och en macka utan något på, så som mamma alltid gjorde. Hon behövde inte säga något när jag låg där på golvet och det kändes som att benen låg på andra sidan rummet, jag var lugn ändå. Jag undrar om du gav mamma den tryggheten som hon i sin tur förde vidare till mig. Hur gav du mamma den tryggheten när du själv rycktes ifrån den, eller aldrig hade den?

Kanske kan jag inte ge Dig den tryggheten... Men jag kan gå mot att göra ett försök i en undersökande gestaltning här på HDK och dessutom göra ett gediget försök i att vara ärlig i min konflikt och rädsla. Härifrån och nu, Hands On! sa Anna till mig. Våga följa med! Anna är min handledare. Vi har x antal veckor på oss att jobba oss igenom en gestaltningsprocess och till vår hjälp har vi Anna. Jag vet att Du inte riktigt vet vad det är att jobba i en gestaltningsprocess, men det enda du behöver veta är att jag jobbar för Dig.

jojagog älolsoskokaror dodigog momorormomoror.

Efter handledningen

Idag gick det upp för mig att gränsen mellan privat och personligt inte är lika känslig i detta arbete som i mina tidigare arbeten, exempelvis på Stenebyskolan. Här kan jag vara hur öppen som helst och jag har ändå inte avslöjat hemligheten, för det handlar inte om att bevara den tills det spricker när man "går upp" och redovisar. Här handlar det snarare om att hitta processen, att vara i den, att känna den inpå huden och då är det också det som bedöms. Inte Aha-upplevelsen hos åskådaren.

Nu har jag fått det bekräftat. Det är inte fult att veta hur något ser ut innan man börjat. Men nu ska jag som sagt börja, så att den åtminståne blir till.

Sen hur den blir, det får vi se.

Det är såhär jag ser det nu.

Nu har jag jobbat mycket i tanken och istället börjat jobba med händerna. Tankeverksamheten stannar ju inte direkt av utan känns bara mer följsam i arbetet istället för att som innan hatta fram och tillbaka. För mig ligger den stora förvirringen i det enorma tvivel som sker när man är ensam med sina tankar, så när jag kom tillbaka till stan efter påsk tog jag fram det materiell jag samlat ihop och började att sy.

Tankarna under handarbetets gång har handlat mycket om förväntningarna inför nästa handledning, den som är imorgon. Jag vet inte vad jag behöver, eller vad jag söker hos handledningen imorgon. Jag vet bara att jag behöver den och att jag behöver vara där, för jag växer i mitt arbete när jag hör andras berättelser och de råd som de andra i gruppen får. Jag längtar!

Handledningen fungerar lite som ett vattenhål där man kan prata av sig fritt utan att någon dömer. Man behöver inte förklara sig, deltagarna vet sedan innan i vilka spår man går. Frågan är bara hur mycket jag känner att jag kan prata fritt på bloggen...sådär va. Jag som alltid bloggar och länge hållt på med det jag gör nu. Kombinationen där emellan känns ganska jobbig faktiskt. Men kanske kräver inte bloggen att jag skriver ut mina innersta tankar om varenda steg jag tar? Kanske är det viktigast att det kommer fram på handledningen.

Sagt om detta, av andra än mig.

Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv - Sören Kierkegaard Det gäller att ha mod att vara den man är. Och inte tappa modet för att man är den man är. - Torvald Gahlin

Det är först då fågeln kastar sig ut i fria rymden som han känner          att han har vingar.  
-Wagner




Framgång ger trygghet - trygghet ger framgång. 
-Ulrich Schamoni 


I Zimbabwe säger man: En upplåst ballong är sårbar, men det är det enda sättet att få den att flyga. 

Att testa.

I morse slog det mig: Jag kan ju faktiskt bara köra, och sen gå vidare om så krävs.

Sjön glittrade som silver

Att ha eller icke ha en tydlig bild. Det är frågan. Jag ställer mig ständigt frågor som råkar trycka hål på precis rätt punkter. Inte ska jag väl förlora på det, tänker jag och "bara kör". Som nu eller i föregående inlägg när jag frågar mig hur kokongen ser ut. Jag kan leka lite lätt med tankarna; är den organisk? är den mjuk? är den mörk? 

Men jag vet ju precis hur det känns att vara i den, varför skulle jag då inte se redan nu hur den också ser ut? 

rosor på kind och solsken i blick

Det gömda --> kokong 

hur ser kokongen ut?

ty lillan, det var jag

Ägg--> Kokong

solskensfamn dig vaggar

Livboj --> säkerhet, trygghet --> buren, vaggad --> omsluten, sfär
--> kokong. (sov du lilla)

salvagente/salvalisa

Liten utforskning av det skira.

eager to know the ending

Hur, vad, varför
Denna veckan har jag lärt mig att gå på det jag känner för. Även om vi fick i uppgift att ta reda på vad vi går igång på, så var det inte för än denna veckan som jag upptäckte vikten av att göra det man känner något inför. Jag kom till insikten genom att göra en helomvändning när jag körde fast och vågade testa nya tankar. Jag har lätt för att få presationsångest. En tanke, ett problem ska lösas inte lämnas i sticket. Men det gjorde jag denna veckan, därför att min första tanke på konflikttemat kände jag mig i slutändan likgiltig gentemot.

Det är otroligt vad gestaltningen sätter sig på hjärnan. Vad jag än ska göra så kopplar jag det till gestaltningen och tänker "detta måste ju vara med" eller "hur kan jag släppa detta?". När jag går hemma, städar, läser en tidning eller bara klappar katten flyr tankarna åt gestaltningens håll och jag måste då sätta mig ner, skriva ner, teckna ner, klippa ut och klistra in mina tankar. Då blir det lättare att ta in nästa tanke. Så har det alltid varit för mig. Jag kan ha det ganska stökigt runtikring mig och behöver inte någon pedantisk ordning på det viset, så länge jag har antecknat ordningen på saker och ting som ska göras. Jag gör listor, jag för dagböcker (ett tiotal samtidigt) och jag ritar på servetter, kylskåpet och i kalendern. 

Jag känner mig splittrad, för det finns inte bara ett sätt att lösa konflikten på. Jag ser resultatet framför mig utan att veta hur det är utfört. Jag känner känslan av min gestaltnings form i magen och bakom ögonlocken, men jag vet inte hur den står eller ser ut i rummet. Jag kan känna på materialet i tanken (så långt har jag kommit) men kan inte se dess funktion förutom att uppfylla känslan av ljus, trygghet, värme. Jag vet att det kommer ett ljud ur det jag kommer att skapa, men jag vet inte på vad man gör för att uppleva dendär känslan som jag så innerligt ser framför mig. Ja, känslan kan jag faktiskt se. Det är spännande att inte veta, men gör mig även rastlös för jag har fortfarande känslan av att det måste lösas, här och nu....okej det måste det inte. Men jag är spänd av förväntan och vill bara veta. 

                                                                                                                                           

Vad, hur och varför - länkar:


Det är det taktila, eviga, handgjorda, mönstrade, ordagranna som får mig att känna något, 
genom att påminna mig om varför jag gör det jag gör. 

Platser från minnen.

Jag har ett starkt minne som hängt kvar. Min mamma sitter på sängkanten av furusängen vid fönstret och jag sitter i hennes knä med benen om henne och vaggas, vilandes med huvudet i hennes kupade händer. Sången sjungs och tids nog somnar jag. Rummet målades om grönt och blev matsal. Sängen målades vit, samtidigt som våra furudörrar på övervåningen målades vita. Mina föräldrars säng flyttades upp och jag växte upp. Det slog mig just. Det var ju precis där jag sitter nu, vänd bort mot fönstret. Ett annat fönster, men ändå. 

Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

vändningen ons 13/4

Jag kämpar på ifrån soffan här hemma och hoppas kunna gå på handledningen i morgon. Idag har tankarna gått ungefär såhär.

1. KONFLIKTEN JAG FÖRST BEHANDLADE ÄR NÅGOT JAG VILL SKA VARA EN DEL AV NÅGOT SOM VARIT. JAG BRYR MIG INTE LÄNGRE. 

2. JAG VILL ARBETA KRING NÅGOT SOM JAG KÄNNER FÖR, INTE NÅGOT JAG LÄMNAT. 

3. JAG BESTÄMMER MIG FÖR ATT GÖRA TVÄRTOM MOT VAD JAG TÄNKT. 

Därefter plockade jag fram konflikterna som jag känner för, som berör mig. Det räcker att jag sjunger en liten sång, så känner jag. Jag spelar in den och plötsligt känner jag mig knuten till mitt eget arbete och till konflikten som jag behöver arbeta kring. 

Äntligen. 

Att njuta av kakan

När jag och M var på bilsemester förra året gick "gente di mare" varm i bilen. Idag när jag lyssnade på den efter att ha skrivit förra blogginlägget kände jag igen mig i en vers. Att vilja behandla en konflikt men inte lösa den. Att vilja ha något du inte kan få. Att få det och sen inte vilja ha det. Att vilja ha det som varit för att sen drömma sig bort, framåt.


Gente che muore di nostalgia
Ma quando torna dopo un giorno muore
Per la voglia di andare via

Människor som dör av nostalgi
Men som efter en dag dör av viljan att gå.

Kanske är det just så när man går in i konflikten. Bittersweet.


                                  

Gult som i Inspiration

från en performance av Sophie Calle.

Två dagar innan handledning

Första veckan av gestaltningsprojektet innebar en introduktion, ett första möte med vår handledare som vi fick uppgifter av, en hel massa tänkande och slutligen ett första handledningsmöte. Uppgifterna vi fick var i sig inspirerande, men också intressant att alla hade så olika svar på frågorna, även om det fanns en viss vinkel på associationerna till ordet konflikt. När jag formulerat temat som ett sätt att ta itu med en egen konflikt var sträckan inte lång till att reflektera över hur jag skulle ta mig an arbetet. Jag inspireras av Sophie Calle och hennes sätt att göra världen delaktig i hennes verk. Jag känner igen mig i hur hon använder orden hon får av världen. Hon får egen utvinning och utnyttjar andra förmågor än sina egna.

Det gör även Post Secret. 

Jag började fundera på vilka konflikter det faktiskt är som jag runtikring och i mig och det var nästan som ett slag i ansiktet när jag insåg att jag inte vill ha konflikten löst. Inte den. Inte den största.


Jag har satt den på hyllan.



Jag gjorde konflikten aktuell genom att plocka ner den från hyllan, men sen tog jag avstånd ifrån den genom att radera ord och skapa något nytt. Budskapet i de nya orden har inget med den ursprungliga konflikten att göra. Inte mer än att den förlöstes ur den. Jag tog avstånd från att lösa något och när jag raderade orden kände jag hur jag stack huvudet i sanden. Är det att lösa en konflikt? Skulle jag ens lösa en konflikt? Jag gömde även mig själv när jag raderade orden. Raderade jag ens orden när jag täckte för dem? Det var inte förrän på handledningsmötet som jag sedan kände att jag egentligen tog tag i någon konflikt. När jag läste upp resultatet högt för alla och tog plats för att visa något jag gjort. Fruktansvärt. Men jag känner mig stolt. Jag har inte problem med att uttrycka mina åsikter, men att ha allas fulla uppmärksamhet på mina ord är jobbigt. Därför ska jag jobba mer med det. Jag vet inte hur än.

Jag har efter handledningen undersökt hyllan och kommit fram till att jag har svårt för det hårda och raka i den samtidigt som jag gillar hur den organiserar och samlar. Vad händer om jag gör hyllan mjuk?

1,2,3 Nu kör vi!

Jag skriver fast att jag inte måste. Vi har helt andra läxor till på fredag. Jag gillar att alla handledningsgrupper är olika. Att vi inte följer samma trådar, att vi inte får samma råd. Att vi kommer kunna ge och ta av det olika vi får höra. Att veta redan nu att man får ta handledning på annat håll är gott, även om jag hittills känner mig bekväm i min grupp och med min handledare. 


Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen i måndags. Jag har väntat på den dagen så pass länge nu och var nästintill ett barn på julafton under förmiddagens prat av Mattias, Fredric o Anna. Jag ville bara sätta igång. Ta mig till handledningen tänkte jag, jag vill sätta igång här och nu. 


Under handledningen fick min grupp tre uppgifter till på fredag:
1. Jag ska skapa mig en relation till ordet konflikt och nysta i vad begreppet innebär för mig. Lyssna till ditt hjärta, som vet vad du känner. Det finns ingen annan än du som bestämmer. (Anna med sång och rörelse.) Det är detta jag har hållit på med idag. Ett par timmar avlades på skolan där jag försökte definiera konflikt utan att bestämma mig och sätta ned foten. Det kan jag göra för fort ganska ofta i projekt. Ser du resultatet framför dig, byt projekt. (Susanne och Mattias ord.) 


2. Gå på utställning på konsthallen, konstmuseet samt göra ett besök på Galleri Box. 


3. Vi ska också göra ett litet exempel på en konflikt. Börja på något. Slänga ut det på bordet och säga "här är det" och kanske blir det sen ett "nu kan jag lämna det". Vi får se. Jag har mina idéer.