Denna veckan har jag lärt mig att gå på det jag känner för. Även om vi fick i uppgift att ta reda på vad vi går igång på, så var det inte för än denna veckan som jag upptäckte vikten av att göra det man känner något inför. Jag kom till insikten genom att göra en helomvändning när jag körde fast och vågade testa nya tankar. Jag har lätt för att få presationsångest. En tanke, ett problem ska lösas inte lämnas i sticket. Men det gjorde jag denna veckan, därför att min första tanke på konflikttemat kände jag mig i slutändan likgiltig gentemot.
Det är otroligt vad gestaltningen sätter sig på hjärnan. Vad jag än ska göra så kopplar jag det till gestaltningen och tänker "detta måste ju vara med" eller "hur kan jag släppa detta?". När jag går hemma, städar, läser en tidning eller bara klappar katten flyr tankarna åt gestaltningens håll och jag måste då sätta mig ner, skriva ner, teckna ner, klippa ut och klistra in mina tankar. Då blir det lättare att ta in nästa tanke. Så har det alltid varit för mig. Jag kan ha det ganska stökigt runtikring mig och behöver inte någon pedantisk ordning på det viset, så länge jag har antecknat ordningen på saker och ting som ska göras. Jag gör listor, jag för dagböcker (ett tiotal samtidigt) och jag ritar på servetter, kylskåpet och i kalendern.
Jag känner mig splittrad, för det finns inte bara ett sätt att lösa konflikten på. Jag ser resultatet framför mig utan att veta hur det är utfört. Jag känner känslan av min gestaltnings form i magen och bakom ögonlocken, men jag vet inte hur den står eller ser ut i rummet. Jag kan känna på materialet i tanken (så långt har jag kommit) men kan inte se dess funktion förutom att uppfylla känslan av ljus, trygghet, värme. Jag vet att det kommer ett ljud ur det jag kommer att skapa, men jag vet inte på vad man gör för att uppleva dendär känslan som jag så innerligt ser framför mig. Ja, känslan kan jag faktiskt se. Det är spännande att inte veta, men gör mig även rastlös för jag har fortfarande känslan av att det måste lösas, här och nu....okej det måste det inte. Men jag är spänd av förväntan och vill bara veta.
Vad, hur och varför - länkar:
Det är det taktila, eviga, handgjorda, mönstrade, ordagranna som får mig att känna något,
genom att påminna mig om varför jag gör det jag gör.
Det är det taktila, eviga, handgjorda, mönstrade, ordagranna som får mig att känna något,
genom att påminna mig om varför jag gör det jag gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar