PROCESSEN
När vi fick i uppgift att gå på utställning började jag fundera på vad det är som triggar mig i konstvärlden. Jag gjorde ganska snart en tankekarta som jag sedan redogjorde för på första handledningen. Jag kom då fram till att jag gillar interaktivitet, när konstnären gör publiken medvetet delaktig så som Sophie Calle. Jag gillar berättelser, att förmedla andras och har nog aldrig använt mig själv av mina egna förut (bara indirekt min släkts berättelser.)
Jag började så smått på en egen konflikt, jag tog ner den från hyllan så att säga. Jag började titta på vad dendär hyllan egentligen innehåller men insåg ganska snart att de konflikter som ligger där inte ligger på vänt utan för att jag rent ut sagt skiter i vilket om de löses eller inte. Ibland måste man bara gå vidare och inte gräva graven djupare, tänkte jag och försökte komma på vad jag ville få ut av denna perioden.
Jag kom på att jag måste undersöka en konflikt som jag vill jobba med, och jag började nysta i min rädsla inför att förlora mina nära, allra främst min mamma. En italiensk låttext har varit nära i arbetet hela tiden. Människor som dör av nostalgi.
Men som återvänder efter en dag dör av viljan att gå.
Jag tror att jag känt igen mig i den texten mycket, det kanske inte är jag i texten men jag känner mig knuten till dehär som är lite bittersweet. Man vill ha kakan och äta upp den, man vill gotta sig i det ledsna men inte vara ledsen. För att det känns tryggt, det är det man vet.
Att vilja behandla en konflikt, men inte lösa den. Jag vill ju vara min mammas barn med ALLT vad det innebär. Jag vill inte vara orädd inför mina näras bortgång, men jag vill inte att det ska göra mig rädd nu när jag har allt jag behöver.
Här lade jag upp en teckning på bloggen, min mamma. Nu började jag det riktiga arbetet. Inlägget hette Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. En symbol för de stunder jag suttit vid pianot och mamma sjungit. Jag har sedan använt bloggen som en plats att samla symboler. Minnen, bilder, ljudklipp. Allt jag skulle kunna fylla min trygghets-sfär med. Inte något hitte-på, utan MIN sfär, som jag nästan klart kunde se framför mig. Några i min omgivning reagerade på att jag arbetade utefter en ganska klar bild, det får man väl inte? Men jag tror att jag behövde det, där och då. Bara gå på något. Dessutom så var det så många delar i kuben som jag behövde undersöka. Arvet i textilen, säkerheten genom livbojen, att balsamera den med vit färg 4 gånger med en liten pensel...om och om igen.
Jag sökte en lösning och fick ett svar på en fråga jag inte förstått att jag ställt mig. Var kommer min trygghet ifrån? och hur har min mamma fått den, när hennes mamma inte varit trygg? Jag hittade bilder på min mamma tillsammans med min pappas släkt, och förstod. Nu skulle jag ge kuben det kitschiga liv den behövde!
Gestaltningen blev mitt liv i 6 veckor. Allt jag tänkte eller gjorde kopplades till gestaltningen. Jag andades styrketankar och var så tuff. I can do it! Tänkte jag, till det plötsligt brast en dag. Vafan, jäkla kub!
Sedan dess har jag arbetat med delarna i kuben, som om den satts ihop och tagits isär, om än bara i huvudet. Jag har en tidig morgon suttit och mixat ihop den ljudsfär, min ekobubbla när jag går in i rädslan för att förlora tryggheten. Jag har två skärmar som kommer att ljussättas och så ska livbojen vara med. Symboler blev till broscher, jag funderar nu på om de ska vara med i utställningen. Det är där jag är just nu.
Min process har varit mer kringelkrokig än så här men mest för att tankearbetet har varit en så stor del av det. Men även med händerna har mitt arbete tagit oväntade svängar. Jag har testat saker jag inte fått möjlighet till förut. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ett öppet brev till min mormor, eller försöka reda ut hur vi är lika/olika. Jag trodde inte ens att jag skulle skruva ihop något i trä.
Jag har haft stor hjälp av handledningen, och oftast tagit till mig av råden jag fått. Ibland har det varit ett risktagande att följa råden, ibland att gå vidare utan hjälp. Jag är trygg i det att jag bara kör, men ändå har jag tagit risker genom att gå på känsla, när man allra minst vill känna något. Någonstans i mitten av mitt arbete insåg jag att jag gör det här för någon annan likväl som för mig själv. Då blev det lättare, eller så fick arbetet ett större syfte.
Look, listen, feel. Det är det jag har gått på nu mot slutet. Det som förut var delar av en kub är nu fragment av trygghetsfaktorer. Ljud, smycken och ljusskärmar.
3 delar
hmm. Vilka tre var det nu du ville att man skulle säga lite mer om? Risktagande, det har jag skrivit lite om redan. Jag tycker att jag har utmanat mig själv och mina känslor och därigenom fått ett större syfte med mitt arbete. Jag har hängivit mig arbetet.
Konstnärliga kvaliteter, vad kan menas med det? Om vi slutar kalla det gestaltning och istället säger att vi arbetat inför en konstutställning, så tror jag att jag hittat ett arbetssätt som passar mig i mitt konstnärliga arbete, detta att gå genom gestaltning. Men vad är kvalitativt? berätta gärna mer om detta på handledningen. Den sista, ja vad var den? Inte bra av mig att jag glömde lappen i skolan. Jag tar en livlina och ringer en vän, och återkommer med punkt tre ikväll.
Vi ses på sista handledningen,
Kram Lisa
