Sedan handledningen så har jag sytt ihop de virkade dukarna och dragit "hem" (hdk ateljén) allt material som behövs. Nu fattas jag bara några vinkelhörn som inhandlas i dagarna. Jag har gått på känn, grävt där jag står och fått det hela att gå ihop utan alltför mycket tänkande och planerande. Tänkande, klart det har haft sin form, men utan det minsta tvivel och grubblande. Jag gör såhär för att följa den tråd som min handledare gav mig bekräftelse på att jag hade. Som jag var rädd för att följa, för att det kanske var lite tidigt. Men tiden går och nu är vi halvvägs in. Sålänge det känns bra, så måste det väl vara bra att arbeta intuitivt. Jag arbetar inte planlöst, men helt utan tvivel. Jag känner mig stark.
Apropå styrka, så var det dehär med mod och trygghet:
Förra handledningen gick jag upp klockan 6 på morgonen (okej, jag gör det varje dag, men det fyller ett syfte att säga det nu...), hade handledning i form av heldag och var med på nätverksträffen i skolan. En liten vinbox senare och en del av oss stannade kvar i skolan. Man kan säga att vi jobbade med gestaltningen. Jag sjöng och Ellen spelade, jag trodde aldrig att jag skulle våga sjunga i närheten av henne. Men jag klarade det. Mod och trygghet.
Klockan sju på morgon delade vi på oss och gick hem och sov. Den fredagen tillät jag mig själv att bara vara. Detta, genom att reflektera över processen, nästan som en mittutvärdering. Vart tog tiden vägen? Hur kom jag hit? Ja, sådana frågor som man säkert vet bättre svar på när det är dags att ge slutreflektion. - antagligen över ett arbete som knappt börjat, härliga tanke.
Därefter har jag som sagt suttit med mina virkade dukar. Som bilden visar har jag även gett mig på min livboj. Förut har jag inte kunnat se vad som skulle finnas på de andra sidorna men det tror jag mig faktiskt göra nu. Därför skulle jag behöva gå till en loppis imorgon. Fortsättning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar