Ett rörigt inlägg, en lillasysters eviga klagan.

svårt, lätt, svårt, lätt, svårt, lätt, SVÅRT, lite lätt och sen insikt.

Varför har jag så svårt för motgången? För att jag har gett mig själv ett prestationskrav.

Varför ger jag mig ändå inte? För att jag har gett mig själv ett prestationskrav.

Hur löser jag ett problem? Jag låter andra hjälpa mig.

Hur kan jag göra det när jag har prestationskrav? Svaret kan ligga i min gestaltning. 

veckans svårighet 1

Jag har denna veckan lärt mig hur jag reagerar inför svårigheter. Svårigheterna kan vara en enkel sak, så som att det inte finns en häftpistol inom räckhåll eller att man bara fick två limpatroner med limpistolen. Lösningen skulle kunna vara att ta vagnen till Olas Chllsson och vända, vara tillbaka i skolan och fortsätta arbetet. Hur gör jag istället? Jo jag gnäller högt, tappar hoppet om hela gestaltningen och tänker att det var väl fan att hårda material ska vara så jobbiga. Vad gör jag nästa dag? Inser att jag måste ta tag i saker och ting innan tiden runnit ut, och åker likväl till Olas Chlsson i slutändan, ja när jag kunnat åkt dit från början och spart en eftermiddags gnäll åt ett annar projekt. 

veckans svårighet 2

Stolthet är att på morgonen kammat hem allt material och vara peppad inför att fortsätta. Nedslående är det då när klamrarna och häftpistolen inte samarbetar, och så var man på botten igen. Stolthet är att hitta lösningen i sina vänner och få dem till att kunna häfta klart. 

Kanske önskar jag att mycket var mig serverat. Kanske är jag lillasyster. Kanske trivs jag bäst när arbetet sker i tankarna och man bara gör för att göra. Kanske utmanar jag inte mig då. Kanske är det därför som jag känner mig stolt när jag ser att det växer, trots att det inte var jag som stånkade igenom arbetet med häftklamrarna, det var ju jag som kommenderade, gnällde fram till att det ändå blev gjort. 

Det är ok. Men jag behöver handledning nu.