Saltholmen

Började verkligen undra varför våra vänner till emigranter inte hörde av sig. Liten klump i magen löstes upp när de svarade på mailet om hur de har det. Pust! Med i mailet fanns bilder från vår utflykt i somras, alltid lika roligt att se vad Andreas kan göra med sina kameror. Och vem visste att utgången filmrulle kan göra underverk?

Fick mig en liten tankeställare dock när våra WOWskrivare inte höll måttet, när analogt som blivit digitalt inte ville ut på papper i rätt färger. Får söka mig till en framkallare som kan behålla nyanserna bättre. Nog för att man skulle kunna pippla med filter i photoshop...men vi har ju en hel del skoljobb denna veckan. Mer om det imorgon, för då är det obligatorisk blogg igen. För er som undrar så är det inläggen markerade med # som är inlägg önskade av lärarna. Allt runtikring är jag som inte kan hålla mig ifrån bloggen.

ur skissboken och på golvet.

#3 Reflektion - Det intersubjektiva mellanrummet och jag

Jag har under helgen funderat vad det var som hände när man splittrades från sin grupp, fick en ny grupp som man sedan sparkade ut någon ifrån. Det var den som var olik som fick gå. Olikheten var lättare att hitta en gemenskapen, det lika. Jag trodde att jag skulle få byta grupp när de andra i min grupp var ljushåriga. Istället fick en av dem byta grupp för att hon inte hade kjol, som vi andra. Jag trodde när vi fick uppgiften att det skulle komma att handla om etnicitetens utseende. Men vi är i första hand människor. I andra hand människor som hittar skillnader bland oss utan problem, även när vi borde se oss som jämlikar.

Jag tycker att workshopen behandlade mellanrummet mellan oss människor i mötet och i ickemötet. Vad som händer när man går från att vara en grupp till att ha en anledning att dela på sig. På ett större plan ser jag också workshopen som bevisläggning på att man inte hade fått samma resultat från en uppgift. Workshopen bestod nämligen av snabba moment där man använde resultatet i föregående moment i nästa. En kedjereaktion med ett resultat i slutändan, som inte hade varit samma om man bara träffat lika människor som kryssat över samma ord. Vi kom dit vi kom, på grund av vad vi gjorde, och att vi gjorde olika. Vi jobbade interkulturellt även om det inte alltid är så tydligt att vi är vandrande minikulturer, vi människor.

Under fredagens workshop på världskulturmuseet fanns det inte så mycket tid för diskussion. Men jag tror att det kom att bli en viktig aspekt i workshopen. Jag tror alltså att det var positivt för våra tankar att bli lämnade med frågetecken när vi gick där ifrån. Stressen man fylldes med lämnade mig med tankar som "varför blev det såhär?" och jag fick helt enkelt komma fram med syftet på egen hand. Ganska skönt egentligen med tanke på hur sönderdiskuterat något kan bli, i synnerhet under pressade former som uppstår när man är många som ska fram, och många som gärna tar ett steg tillbaka. Vi har gjort det nu, dags att göra något nytt. Och det gjorde vi i fredags. 

Det var tonåren all over again. Kanske var det till och med livet, så som människan gör - fast i en version på en halvtimme. Eller så var det att se sig själv under lupp. Ett förstoringsglas, en väckarklocka. Varför förväntade jag mig att det är jag som ska byta grupp? Om inte jag gick, varför skulle du gå? Vem är du som inte jag är? Vem är jag som inte du är?

Varför måste någon gå?

I mycket är jag den jag är för att det är här jag lever. Jag har en vän till "fadderbarn" på andra sidan jorden som lever väldigt annorlunda mot hur jag gör. Det är mycket det som skiljer oss åt. I övrigt är vi människor båda två. I första hand, som Soraya Post sa, är jag människa.

Tjej ca 20-25. Kan äta frukost varje morgon och har föräldrar som kan hjälpa henne om det skulle krisa sig med CSN-lån. Det är sådant som skiljer dig och mig åt. I övrigt är vi väldigt lika.

A casa nostra

22 September 2010

Sitter här och försöker få ner några rader. Men det går inte. 

Tiden är inte obegränsad.

#2 Reflektion - Fredag 14:54

(För de som vill/ska läsa detta kan det vara bra att veta att jag har bifogat mina veckoanteckningar i föregående blogginlägg. )

                                                                                           



Ska historia vara något som man bara tar del av på Göteborgs stadsmuseum?

Jag har jobbat med platser som inte finns längre, platser som tillsammans utgör ett gammalt Masthugget som jämnades med marken för att Göteborg satsade på att byta ut. (kommentar: Man köpte upp området, förslummade det för att få riva, och rev.) Min första tanke var inte att göra en kommentar på det som skett. Jag ville ge masthuggspojkar och masthuggsflickor det som en gång var deras och hoppades att någon som bodde där då skulle komma förbi och minnas.

Men det fanns också en bakgrund till mitt projekt som kan vara bra att nämna innan reflektion. Min mamma är masthuggsflicka och har alltid pratat väldigt öppet med mig om tiden på Klamparegatan 33.  Trots öppenheten har det alltid för mig vilat ett mysterie kring berättelserna och jag har inte kunnat bilda mig en uppfattning om hur det såg ut där, då. I våras hittade hon på internet, en guldgruva till bildbank med bilder från tiden innan det revs.

När jag bestämt mig för vad jag skulle göra med min tid denna veckan bestämde jag mig för att helt och hållet stanna hemma till det att jag skulle hänga upp mina bilder. Att jag stannade hemma, skapade en viss distans till hur det ser ut på platsen idag och såhär i efterhand tror jag att jag inte hade fått samma resultat om jag gjort annorlunda. Något som låter logiskt när man säger det högt, men som är skönt att veta, när man inte visste vart projektet skulle, bara åt vilket håll man ville.

Något som gjorde mitt projekt levande för mig och de inblandade var när upphovsmannen till bildbanken, Roger dök upp när jag var på plats i Masthugget. En engagerad själ, som jag inte stämt träff med. Han hade tagit sig dit för att se resultatet. Antagligen för att det betyder något. Då var projektet i hamn.  Jag fick ett ansikte på Gamla Masthugget, som bilderna aldrig hade kunnat ge mig. När han berättade saker jag hade hört från mamma fick jag en bekräftelse på att platsen fortfarande lever. Man kan riva hela stället och förflytta människorna till Frölunda och Biskopsgården. Men platsen finns kvar om vi vill. Vi ville det, så vi gick en promenad längs ett osynligt Klamparegatan. Det Klamparegatan som en gång sträckte sig ostrukturerat och slingrigt från Oscar till Andra lång.

I mitt projekt hittar jag min egen relation till platsen när jag står vid hörnet av Klamparegatan 33. Där min mamma har levt (och allt vad det innebär). Jag ser också Roger, som på plats får min mammas roll som om hon hade varit där då. Slutligen ser jag det viktiga i de som bor i Masthugget nu. Deras reaktioner är en del av att historien lever kvar. För vem rör området sen när masthuggspojkar och flickor inte finns mer?


Länkar:
Gamla Masthugget - En sida av Roger Nilsfelt
GT Kultur 21 Jan 2010

  



Veckoblogginlägg under ständig uppdatering.

Måndag

Film i repris, sevärd men hårda stolar. Kall lunch, micron verkade inte fungera som det ska. Diskussion i ny grupp, vi som alla delar område att jobba på i denna veckans projekt. Kul att prata med ettor från andra program. Kom hem, M berättade om sin helvetiska dag. Lagade mat och spenderar nu resten av kvällen framför datorn med Mamma i höger öra. M är på nybörjarkurs i italienska.

Tisdag 
6:32 Sömnlös.
Vi har fått veckan till förfogande att ändra på något. Ändra, förändra, lägga till/ta bort, göra det offentliga rummet till vårt. Inom eller utanför lagens gränser är inte uttalat, men något av det är såklart rekommenderat. Vi ska utmana oss själva, inte tänka fint, göra det som VI vill och inte det som vår grupp vill. För vi är indelade i grupper och detta över programmen. Vi delar egentligen inget mer än platsen vi ska arbeta på, vilken å andra sidan är helt enorm. Min grupp verkar trevlig, vi ska ses igen på torsdag eftermiddag och lägga samman våra bilder inför fredagens presentation. Då får vi en och en halv minut vardera till att presentera lite kort vad vi gjort. Ska försöka somna om och sen åka till Masthugget, och ringa mamma.


10:15
Somnade om och sov på saken. När jag vaknade hade jag fått svar från en man jag mailat angående gamla masthugget. Han ska ikväll skicka en karta över Gamla Masthugget tryckt på Nya Masthugget. Känns bra att ha någon kontakt där ute som kan förse en med fakta, historia. Jag var ju inte med då innan den gamla stadsdelen totalrevs och jämnades med marken. Stadsdelen hade byggts upp helt ostrukturerat av trähus, stentrappor och plank under ett par hundra års tid. Min mamma växte upp där, och när jag är på plats i Nya Masthugget, känns det att något annat funnits där innan. I andra delar av staden kan jag snarare känna att detta har inte alltid funnits här, men inte vad som faktiskt har funnits där innan. Jag är lite fast i historien. 


Onsdag 
8:20 Filfrukost.
Jag ska ge Nya Masthugget lite av Gamla Masthugget. Idag ska jag gå till skolan och fixa bilderna. Hämta hem dem från 60-talet. Roger, mannen bakom guldgruvan med bilder skickade en jättebra karta så att jag vet precis vad som fanns var, då/nu. Jag har så mycket tankar kring detta lilla projekt. Det är mindre jobb i händerna än i tankarna, faktiskt. En slags summering kommer på fredag. Det är då det ska redovisas. Man vill ju inte ge av kakan innan den är färdigbakad. 

10:43 Imorse var jag smått stressad.
Egentligen är jag nog inte stressad över att projektet inte ska hinnas med ordentligt. Jag utgår ju ifrån vilken tid jag har att jobba med och det är inte så mycket som behöver göras, rent praktiskt. Men jag blir stressad när jag vet att det kommer hem en tekniker som ska installera bredband, samma dag som min guldiga helkroppsspegel går i 1000 bitar för att katterna drog ner den av bara farten. Stackars katter, de blev livrädda. Jag blir stressad av att stå och plocka spegelsplitter inpå 30 minuter efter att jag skulle gått hemifrån, just när jag höll på att göra mig iordning för att jag redan var sen. Men allra mest blir jag nog stressad av att tänka på att projektet inte ska gå vägen. Jag är alltid sån innan något är påbörjat rent praktiskt. Nu har jag skrivit ut bilderna, och det hela känns lite bättre.



Jag önskar att jag kunde ta mig en kopp kaffe och varva ner nu. Men jag dricker inte kaffe, det är så vidrigt.

21:09
Det har blåst och regnat hela dagen. Funderade på om jag skulle hänga mitt projekt imorgon istället, men ett tu tre så sprack himlen upp och jag och M begav oss till Masthugget. Och det fick vi verkligen inte ångra. För jo, Roger, min kontakt med den guldglimrande bildbanken dök upp bakom oss när vi stod i Hobergs Trappor och fäste den tredje bilden. Vilken överraskning och lycka att han råkade komma förbi just när vi var där! Han tog oss på en tur i "G:a Masthugget" och jag berättade vidare min mammas anekdoter, som varvades med hans egna upplevelser. 
Till Roger: Tack för att du kom! 


Det började snart regna när vi hade skiljts åt vid Järntorget och de gula höstlöven for omkring bland valstugor och politiker. Nu är hösten här på riktigt.

Torsdag
12:50 Det ösregnar
Nu har jag matat mitt USB-minne med bilder och ska snart bege mig till skolan för att möta gruppen, välja bilder, sätta ihop en Powerpoint och sedan andas ut. Det är färdigt redan nu egentligen, men jag gillar inte det ordet riktigt. Pratade med en tjej i min grupp igår om att man under detta projektet ständigt kommer på nya saker man kan göra, och att man i relation till sitt projekt ständigt utvecklar sin idé. För nog har en svår grej varit att faktiskt hejda sig, men samtidigt utmana sig själv.

#1 Reflektion - Det första på riktigt obligatoriska inlägget.

Jag hade  först tänkt skriva att det är första gången jag känner att jag inte vet vad jag ska skriva. Men det vore en lögn, sådan skrivkramp som jag brukar få. Men nu är det lite annorlunda. Det är första gången jag skriver för att jag ska. Vi har deltagit i workshops som alla hittills känts väldigt givande och nu ska man sätta ord på det man en gång tänkte, kände, ryste till angående. När man står där mitt i skogen och lärarna säger att de vill ge sina studenter såhär högt i tak genom hela utbildningen, och alla tittar upp mot himmeln...då känns allt så självklart.

Med bostad, utan hem

Med texter och kontexter, på tema boende i våra händer, tog vi oss en bit in i skogen. Samlade i ring förstod vi ganska snart vad vår bosättning i slottsskogen skulle komma att symbolisera. Bostadsbrist och hemlösa människor i en värld med tomma hus som står på rad. Vi skapade det Moment 22 som våra texter ville säga oss. Vi jobbade hårt på att få vårt palats att bli så kyligt och pampigt som möjligt. Skogen och grönskan var inte ett hinder, men plasten var nog väldigt viktig i materialfrågan. 

Halvvägs fick vi reda på att vi skulle bryta upp och fortsätta på en annan grupps bosättning. Förvirringen var total när vi såg det fina hem den andra gruppen byggt upp. Vi ville inte förändra för förändringens skull, det hade varit att göra palats nummer 2. Nej, det blev ganska snart att vi gestaltade vår reaktion på bytet. Det är tungt att bryta upp och flytta, börja om på nytt. Så vi packade metodiskt ner den andra gruppens bosättning och lämnade skalet bart och naket. I mitten av hemmet fanns nu uppradat resultatet av den process man genomgår i en flytt, så som i minnet av det som en gång var. 

Första inlägget

Det känns som att jag har flyttat. Dendär förvirringen som uppstår när man vaknar upp i ett nytt hem har infunnit sig hos mig. Samma lägenhet men en helt ny blogg. Har inte tagit steget och vågat radera min gamla blogg ifall man behöver en uns nostalgi ibland. Nu ska jag bara vänja mig vid blogspot så blir detta jättebra!