#2 Reflektion - Fredag 14:54

(För de som vill/ska läsa detta kan det vara bra att veta att jag har bifogat mina veckoanteckningar i föregående blogginlägg. )

                                                                                           



Ska historia vara något som man bara tar del av på Göteborgs stadsmuseum?

Jag har jobbat med platser som inte finns längre, platser som tillsammans utgör ett gammalt Masthugget som jämnades med marken för att Göteborg satsade på att byta ut. (kommentar: Man köpte upp området, förslummade det för att få riva, och rev.) Min första tanke var inte att göra en kommentar på det som skett. Jag ville ge masthuggspojkar och masthuggsflickor det som en gång var deras och hoppades att någon som bodde där då skulle komma förbi och minnas.

Men det fanns också en bakgrund till mitt projekt som kan vara bra att nämna innan reflektion. Min mamma är masthuggsflicka och har alltid pratat väldigt öppet med mig om tiden på Klamparegatan 33.  Trots öppenheten har det alltid för mig vilat ett mysterie kring berättelserna och jag har inte kunnat bilda mig en uppfattning om hur det såg ut där, då. I våras hittade hon på internet, en guldgruva till bildbank med bilder från tiden innan det revs.

När jag bestämt mig för vad jag skulle göra med min tid denna veckan bestämde jag mig för att helt och hållet stanna hemma till det att jag skulle hänga upp mina bilder. Att jag stannade hemma, skapade en viss distans till hur det ser ut på platsen idag och såhär i efterhand tror jag att jag inte hade fått samma resultat om jag gjort annorlunda. Något som låter logiskt när man säger det högt, men som är skönt att veta, när man inte visste vart projektet skulle, bara åt vilket håll man ville.

Något som gjorde mitt projekt levande för mig och de inblandade var när upphovsmannen till bildbanken, Roger dök upp när jag var på plats i Masthugget. En engagerad själ, som jag inte stämt träff med. Han hade tagit sig dit för att se resultatet. Antagligen för att det betyder något. Då var projektet i hamn.  Jag fick ett ansikte på Gamla Masthugget, som bilderna aldrig hade kunnat ge mig. När han berättade saker jag hade hört från mamma fick jag en bekräftelse på att platsen fortfarande lever. Man kan riva hela stället och förflytta människorna till Frölunda och Biskopsgården. Men platsen finns kvar om vi vill. Vi ville det, så vi gick en promenad längs ett osynligt Klamparegatan. Det Klamparegatan som en gång sträckte sig ostrukturerat och slingrigt från Oscar till Andra lång.

I mitt projekt hittar jag min egen relation till platsen när jag står vid hörnet av Klamparegatan 33. Där min mamma har levt (och allt vad det innebär). Jag ser också Roger, som på plats får min mammas roll som om hon hade varit där då. Slutligen ser jag det viktiga i de som bor i Masthugget nu. Deras reaktioner är en del av att historien lever kvar. För vem rör området sen när masthuggspojkar och flickor inte finns mer?


Länkar:
Gamla Masthugget - En sida av Roger Nilsfelt
GT Kultur 21 Jan 2010