Det är såhär jag ser det nu.

Nu har jag jobbat mycket i tanken och istället börjat jobba med händerna. Tankeverksamheten stannar ju inte direkt av utan känns bara mer följsam i arbetet istället för att som innan hatta fram och tillbaka. För mig ligger den stora förvirringen i det enorma tvivel som sker när man är ensam med sina tankar, så när jag kom tillbaka till stan efter påsk tog jag fram det materiell jag samlat ihop och började att sy.

Tankarna under handarbetets gång har handlat mycket om förväntningarna inför nästa handledning, den som är imorgon. Jag vet inte vad jag behöver, eller vad jag söker hos handledningen imorgon. Jag vet bara att jag behöver den och att jag behöver vara där, för jag växer i mitt arbete när jag hör andras berättelser och de råd som de andra i gruppen får. Jag längtar!

Handledningen fungerar lite som ett vattenhål där man kan prata av sig fritt utan att någon dömer. Man behöver inte förklara sig, deltagarna vet sedan innan i vilka spår man går. Frågan är bara hur mycket jag känner att jag kan prata fritt på bloggen...sådär va. Jag som alltid bloggar och länge hållt på med det jag gör nu. Kombinationen där emellan känns ganska jobbig faktiskt. Men kanske kräver inte bloggen att jag skriver ut mina innersta tankar om varenda steg jag tar? Kanske är det viktigast att det kommer fram på handledningen.