När jag var liten spenderades söndagmorgonen framför amerikansk ungdomstv, det var så spännande för jag hade just lärt mig hänga med i texten. The secret world of Alex Mack. Vilken tjej tyckte jag! Bara lite till! gormade jag ut till köket där mamma stått och kallat på mig att hoppa in i duschen. Söndag efter söndag, avsnitt på avsnitt...jag minns att klockan hann bli både ett och två innan jag kom i duschen.
På söndagarna har det sällan funnits några måsten. När jag var liten, och sen dess var söndagen då man gjorde en utflykt, och oavsett vad det var, litet som stort så var det med ett lugn. Det ligger något i att efter att inte ha gjort något, inte göra något igen, med de man håller närmst.
När jag blev lite äldre pratade man om söndagsångest. En såndär dag som man inte kan göra något av för att måndagen är för nära inpå. Winnerbäck satte soundtracket på denhär dagen och nu när jag sitter här en söndag undrar jag i när dendär typen av söndag rann ut i periferin.
Kanske var det när jag flyttade hemifrån som man längtade till att det skulle bli måndag?
För att alla morgnar är såhär vackra i Dals Långed?
Eller, för de åtskilliga timmar spenderade på Stormen i vår lilla Jane Austenklubb.
Hur som helst så är söndagen den nya fredagen, nej nu tog jag i, men ni förstår nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar