Ett rörigt inlägg, en lillasysters eviga klagan.

svårt, lätt, svårt, lätt, svårt, lätt, SVÅRT, lite lätt och sen insikt.

Varför har jag så svårt för motgången? För att jag har gett mig själv ett prestationskrav.

Varför ger jag mig ändå inte? För att jag har gett mig själv ett prestationskrav.

Hur löser jag ett problem? Jag låter andra hjälpa mig.

Hur kan jag göra det när jag har prestationskrav? Svaret kan ligga i min gestaltning. 

veckans svårighet 1

Jag har denna veckan lärt mig hur jag reagerar inför svårigheter. Svårigheterna kan vara en enkel sak, så som att det inte finns en häftpistol inom räckhåll eller att man bara fick två limpatroner med limpistolen. Lösningen skulle kunna vara att ta vagnen till Olas Chllsson och vända, vara tillbaka i skolan och fortsätta arbetet. Hur gör jag istället? Jo jag gnäller högt, tappar hoppet om hela gestaltningen och tänker att det var väl fan att hårda material ska vara så jobbiga. Vad gör jag nästa dag? Inser att jag måste ta tag i saker och ting innan tiden runnit ut, och åker likväl till Olas Chlsson i slutändan, ja när jag kunnat åkt dit från början och spart en eftermiddags gnäll åt ett annar projekt. 

veckans svårighet 2

Stolthet är att på morgonen kammat hem allt material och vara peppad inför att fortsätta. Nedslående är det då när klamrarna och häftpistolen inte samarbetar, och så var man på botten igen. Stolthet är att hitta lösningen i sina vänner och få dem till att kunna häfta klart. 

Kanske önskar jag att mycket var mig serverat. Kanske är jag lillasyster. Kanske trivs jag bäst när arbetet sker i tankarna och man bara gör för att göra. Kanske utmanar jag inte mig då. Kanske är det därför som jag känner mig stolt när jag ser att det växer, trots att det inte var jag som stånkade igenom arbetet med häftklamrarna, det var ju jag som kommenderade, gnällde fram till att det ändå blev gjort. 

Det är ok. Men jag behöver handledning nu. 

Börjar närma mig ett slags svar på frågan.

Handledningsråd

Skippa det skandinaviska
Kör på pyntet
Det innerliga
Lägg till

Tipex

Det sägs, det fanns en hemlig sång
som David sjöng för Gud en gång
Men sånger får väl sällan dej att jubla
Den går så här: från kvart till kvint
Från moll till dur, sen tillbaks igen
Och plötsligt kan man höra halleluja
Halleluja…

Din tro var stark men krävde svar
Hon stod där naken som hon var
Du såg henne, sen föll du som en fura
Hon band dej vid en trasig stol
Hon slet ditt hår, hon rev din tron
Sen fick hon dej att kvida Halleluja
Halleluja… 

Jag har varit här förut 
i samma rum, i samma hus
ensam, utan aning om vem du var 
Nu ser jag dej marschera fram 
Men kärleken är inte nån revansch
Den är ett kallt och sprucket Halleluja
Halleluja…

Det fanns en tid, jag minns den väl
Du ville visa mej din själ
De’e inget du har nån större lust med nu va’ 
Och när jag rörde mej i dej
så rörde jord och himmel sej 
och varje flämtning var ett Halleluja
Halleluja…

Du säger att jag stal hans namn
förgäves, om det nu är sant
Än sen, det kan väl knappast du förbjuda
I varje ord finns ljuset gömt
som längtan, eller hopplös dröm
ett heligt eller brustet Halleluja
Halleluja…

Jag ville väl men gjorde ont 
Min mun var full men mitt hjärta tomt 
Men jag svär, dej har jag aldrig velat lura
Fast allt blev fel och falskt och fult
när jag nu står inför min Gud 
så kan jag bara ropa Halleluja
Halleluja…

Från då till nu

"And that’s just what the works are: an expression of personal happiness.  The positivity shines through and meets the viewer. Examining one piece draws upon a desire for more.  It’s simple, really, but it feels like something deeper. It’s the familiar, but as if upside down or inside out. Like a deconstructed photograph or a children’s story book that has been cut into pieces and thrown back together." // Childhood Living om Eduardo Recifes illustrationer. 

Att känna är att vara här och nu.

Jag känner nånting, det är det jag går på nu. 

Just nu är jag nånstans i min process som får mig att känna. Jag vet vilket ljud jag ska höra på för att brista, vad jag vill höra från någon för att få gåshud, vilka textilier som får mig att minnas sådant som känns och framför allt så vet jag hur jag ska tänka om vem för att på något sätt komma vidare. 

Känna - taktilt, visuellt, auditivt. Jag tänker på sinnen och hur man känner med själen, har vi ett sjätte sinne? 

Jag googlade på "feel art", läskigt nog kom en gammal favorit upp. Eduardo Recife. Tjejen som lagt upp bilderna som kom upp hade en sida som lustigt nog hette Childhood living. och längst ner hittade jag texten Look. Listen. Feel.  Art is all around you. Open your eyes. 

Bara sådär av en händelse? I think not!

Allt med min gestaltning är ju meningen. 

Innan handledning-blogg

Vad har jag gjort, hur har jag gjort det och varför?


Sedan handledningen så har jag sytt ihop de virkade dukarna och dragit "hem" (hdk ateljén) allt material som behövs. Nu fattas jag bara några vinkelhörn som inhandlas i dagarna. Jag har gått på känn, grävt där jag står och fått det hela att gå ihop utan alltför mycket tänkande och planerande. Tänkande, klart det har haft sin form, men utan det minsta tvivel och grubblande. Jag gör såhär för att följa den tråd som min handledare gav mig bekräftelse på att jag hade. Som jag var rädd för att följa, för att det kanske var lite tidigt. Men tiden går och nu är vi halvvägs in. Sålänge det känns bra, så måste det väl vara bra att arbeta intuitivt. Jag arbetar inte planlöst, men helt utan tvivel. Jag känner mig stark. 


Apropå styrka, så var det dehär med mod och trygghet: 


Förra handledningen gick jag upp klockan 6 på morgonen (okej, jag gör det varje dag, men det fyller ett syfte att säga det nu...), hade handledning i form av heldag och var med på nätverksträffen i skolan. En liten vinbox senare och en del av oss stannade kvar i skolan. Man kan säga att vi jobbade med gestaltningen. Jag sjöng och Ellen spelade, jag trodde aldrig att jag skulle våga sjunga i närheten av henne. Men jag klarade det. Mod och trygghet. 


Klockan sju på morgon delade vi på oss och gick hem och sov. Den fredagen tillät jag mig själv att bara vara. Detta, genom att reflektera över processen, nästan som en mittutvärdering. Vart tog tiden vägen? Hur kom jag hit? Ja, sådana frågor som man säkert vet bättre svar på när det är dags att ge slutreflektion. - antagligen över ett arbete som knappt börjat, härliga tanke. 


Därefter har jag som sagt suttit med mina virkade dukar. Som bilden visar har jag även gett mig på min livboj. Förut har jag inte kunnat se vad som skulle finnas på de andra sidorna men det tror jag mig faktiskt göra nu. Därför skulle jag behöva gå till en loppis imorgon. Fortsättning följer!