Jag ska snart springa iväg och hämta N på förskolan, men jag måste få detta ur mig. Det känns som att Thanksgiving kommit tidigt i år för här sitter jag och är oerhört tacksam för den familj vi har. Jag säger vi för både jag och magnus har varandras familjer vid sin sida och det känns. Familjerna ser inte lika ut och liksom godisarna i den bästa av godispåsar är vi olika som salt och sött och det gäller också i var och en av familjerna. Några likheter har vi, ibland så till den grad att det blir ett problem, men då är mamma (gräddnougaten i Paradis-kartongen) där och rätar ut det hela mellan mig (lakrits/hallon-dödskallen, söt och salt) och pappa (turkisk peppar, rund men stark). En finsk pinne och en svensk röd fisk (Anna-Karin och Magnus) har snällt fått se på när nougaten medlar mellan salt och stark.
Gud, det var väl den smörigaste av metaforer, men sån är jag, lakrits-hallon/dödskalle, lite seg ibland, men som bäst ihop med de andra i påsen. (Jag stannar här, och klurar i min tysthet på vad för smågodis det är till barn vi har i familjen...hartollar?)
litet att hålla kärt, gamla bilder.
litet att hålla kärt, gamla bilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar