Arvet

Arvet är en av huvudingredienserna i tryggheten jag bär på eller snarare befinner mig i. Arvet är närvarande i varje stygn jag syr och jag kunde se framför mig på handledningen att jag sytt ihop arvet med något annat, på ett sätt med längtan att behålla det. Tillvarata det. Bibehålla det. Låta det leva vidare.

När någon dör ska dennes egendom delas mellan arvingarna. Arvingarna har vad man kallar arvsrätt. Jag pratar om ett annat arv och funderar på om du har arvsrätt eller arvsskuld. Kan du välja vad du vill ta med dig från ditt arv till nästkommande i ledet eller är det allt eller inget som gäller? Kan man i så fall alltså välja bort arvet, eller har man inget val alls i frågan om vi är vår släkt och dess historia.

Jag funderar på var denhär tryggheten kommer ifrån.

Anna sa en gång att man inte borde säga "Jag är en sån som", för hur tråkigt är det inte med människor som bestämt sig för att vara statiskt precis en sån som...Därför kommer här en lista över hur jag tror att jag är i relation till arvet.

Berättelser i allmänhet
Jag har intresse för historia. Men jag intresserar mig inte för historieböckerna för jag tänker mig att historien alltid är skriven av någon. Jag är intresserad av människor och deras berättelser. Om hur det en gång var. Jag kan tänka mig att detta intresset ligger nära att vara intresserad av sitt arv.

Familjen
Jag är väldigt familjekär och har alltid vurmat för kärnan i våra traditioner, att vi samlas.
Det gör ingenting om söndagsmiddagen sker på en torsdag och att det inte serveras skånestek, bara vi äter tillsammans. Jag hade tryckt att det varit jobbigt om julen ställdes in. Inte för att ha gått miste om julen i sig utan för att vi inte hade samlats så som vi brukar.  Det finns något visst med ihopsamlandet av familjemedlemmar och jag tror att samlandet har stor betydelse för tryggheten. Vi är inte ensamma i vår familj. Alla ska vi äta så varför inte äta tillsammans? Alla har vi saker vi upplevt under dagen. Varför inte dela med sig? Ibland kan det räcka för tryggheten att vi bara är tillsammans och äter i tystnad. Kanske handlar det om att vi alltid vet var vi har varandra.

Vad är det som ärvts?
Idag sa mamma till mig: "Sån är jag med, vi är så lika Lisa". Vi har dessutom en telepatisk förmåga, en mental kontakt. Men hur lika är vi egentligen på mammas sida? Jag frågar mamma vilka egenskaper jag, mamma och mormor hade gemensamt och hon svarar:

kreativitet - alla tre har haft ett eget konstnärligt skapande
integritet - vi är tydliga med våra åsikter inför andra
impulsivitet - prata först tänka sen
temperament - kort stubin (något jag alltid tänkt mig endast kommer från min pappas sida)
betänksamhet - grubblare
analytiskt tänkande - på gott och ont

Upprättelsen
När min mormor dog tog jag det hårdare än vad jag föreställt mig att det skulle göra. Jag hade i smyg småönskat att hon skulle få vila snart. Det var inte så mycket för att hon gick ifrån oss som jag kände den största sorgen utan för något som skulle ta lite tid att inse. Jag kände en enorm ilska och orättvisa byggas upp inom mig och insåg att jag kände att hon inte fått upprättelse innan hon dog. Jag ville ställa mig upp och skrika ut "fattar ni inte?" även om jag inte vet vem dessa ni skulle vara. Smått egoistiskt tänkte jag att mormor bara var min mormor och ingen älskade henne som jag. "Ni skulle bara veta..." och sådär. När Anna pillade lite på mina virkade dukar och sa att det fanns ett arv i min gestaltning höll jag på att trilla av stolen. Jag insåg varför jag gör det jag gör och att jag gör det för någon mer än för bara mig själv. Att skapa trygghet har fått ytterligare en dimension.

gammal bild från förra terminen på en av mina minnesaskar.

Öppet brev

"Sen hur den blir, det får vi se." Denna den, det är sfären jag pratar om vet du va?

Du vet jag bygger en sfär, en plats till vilken Du bjuds in för jag ska visa Dig tryggheten. Jag vill att Du ska uppleva samma trygghet som jag har gjort och som jag gör. Jag vill att Du ska vaggas lugn och veta att det blir bra så som jag visste att den där stickiga känslan i benen skulle försvinna tids nog. Kanske försvinner den lättare med ett glas mjölk och en macka utan något på, så som mamma alltid gjorde. Hon behövde inte säga något när jag låg där på golvet och det kändes som att benen låg på andra sidan rummet, jag var lugn ändå. Jag undrar om du gav mamma den tryggheten som hon i sin tur förde vidare till mig. Hur gav du mamma den tryggheten när du själv rycktes ifrån den, eller aldrig hade den?

Kanske kan jag inte ge Dig den tryggheten... Men jag kan gå mot att göra ett försök i en undersökande gestaltning här på HDK och dessutom göra ett gediget försök i att vara ärlig i min konflikt och rädsla. Härifrån och nu, Hands On! sa Anna till mig. Våga följa med! Anna är min handledare. Vi har x antal veckor på oss att jobba oss igenom en gestaltningsprocess och till vår hjälp har vi Anna. Jag vet att Du inte riktigt vet vad det är att jobba i en gestaltningsprocess, men det enda du behöver veta är att jag jobbar för Dig.

jojagog älolsoskokaror dodigog momorormomoror.

Efter handledningen

Idag gick det upp för mig att gränsen mellan privat och personligt inte är lika känslig i detta arbete som i mina tidigare arbeten, exempelvis på Stenebyskolan. Här kan jag vara hur öppen som helst och jag har ändå inte avslöjat hemligheten, för det handlar inte om att bevara den tills det spricker när man "går upp" och redovisar. Här handlar det snarare om att hitta processen, att vara i den, att känna den inpå huden och då är det också det som bedöms. Inte Aha-upplevelsen hos åskådaren.

Nu har jag fått det bekräftat. Det är inte fult att veta hur något ser ut innan man börjat. Men nu ska jag som sagt börja, så att den åtminståne blir till.

Sen hur den blir, det får vi se.

Det är såhär jag ser det nu.

Nu har jag jobbat mycket i tanken och istället börjat jobba med händerna. Tankeverksamheten stannar ju inte direkt av utan känns bara mer följsam i arbetet istället för att som innan hatta fram och tillbaka. För mig ligger den stora förvirringen i det enorma tvivel som sker när man är ensam med sina tankar, så när jag kom tillbaka till stan efter påsk tog jag fram det materiell jag samlat ihop och började att sy.

Tankarna under handarbetets gång har handlat mycket om förväntningarna inför nästa handledning, den som är imorgon. Jag vet inte vad jag behöver, eller vad jag söker hos handledningen imorgon. Jag vet bara att jag behöver den och att jag behöver vara där, för jag växer i mitt arbete när jag hör andras berättelser och de råd som de andra i gruppen får. Jag längtar!

Handledningen fungerar lite som ett vattenhål där man kan prata av sig fritt utan att någon dömer. Man behöver inte förklara sig, deltagarna vet sedan innan i vilka spår man går. Frågan är bara hur mycket jag känner att jag kan prata fritt på bloggen...sådär va. Jag som alltid bloggar och länge hållt på med det jag gör nu. Kombinationen där emellan känns ganska jobbig faktiskt. Men kanske kräver inte bloggen att jag skriver ut mina innersta tankar om varenda steg jag tar? Kanske är det viktigast att det kommer fram på handledningen.

Sagt om detta, av andra än mig.

Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv - Sören Kierkegaard Det gäller att ha mod att vara den man är. Och inte tappa modet för att man är den man är. - Torvald Gahlin

Det är först då fågeln kastar sig ut i fria rymden som han känner          att han har vingar.  
-Wagner




Framgång ger trygghet - trygghet ger framgång. 
-Ulrich Schamoni 


I Zimbabwe säger man: En upplåst ballong är sårbar, men det är det enda sättet att få den att flyga. 

Att testa.

I morse slog det mig: Jag kan ju faktiskt bara köra, och sen gå vidare om så krävs.

Sjön glittrade som silver

Att ha eller icke ha en tydlig bild. Det är frågan. Jag ställer mig ständigt frågor som råkar trycka hål på precis rätt punkter. Inte ska jag väl förlora på det, tänker jag och "bara kör". Som nu eller i föregående inlägg när jag frågar mig hur kokongen ser ut. Jag kan leka lite lätt med tankarna; är den organisk? är den mjuk? är den mörk? 

Men jag vet ju precis hur det känns att vara i den, varför skulle jag då inte se redan nu hur den också ser ut?