I måndags fick vi i uppgift att individuellt komma med ett förslag till våra gruppers lektionsplaneringar. Sedan skulle vi presentera dessa i vår grupp och diskutera kring hur vi ska göra på Schillerska när vi tar oss an en kulturdag med deras elever. Det ingår även att lägga upp den individuella lektionsplaneringen på bloggen, här är min:
Workshopen har jag själv deltagit i tidigare men under andra omständigheter vad gäller tidsram och reflektion.
Plats: Var som helst går egentligen bra, förutsatt att det finns utrymme för eleven att skapa en egen hörna, en egen plats i anslutning till gruppen. I en bildsal, på en gårdsplan, det spelar ingen större roll.
Hur: Eleven blir tilldelad ett objekt, slumpmässigt. Exempel på objekt är klocka, fotboll, Videoband.
Eleven ska sätta sig in i och granska objektets betydelse, gärna genom dokumentation av föremålet i olika miljöer, för att komma fram till detta. När eleven känner sig klar ska föremålet plockas isär och återigen byggas ihop i en ny form.
Eleven har 1,5 h på sig att dokumentera hela processen och arbeta med föremålet. Den sista halvtimmen går åt till redovisning av processen som lett fram till ett nytt föremål.
Varför: Arbetsmetoden kräver att eleven reflekterar över processen och dokumentationen vilket för eleven närmre sitt arbete. Genom processredovisning får eleven ta ett steg ifrån processen och titta på den utan att vara i den. Lektionen belyser också hur associationsförmågan arbetar i berättelser.
Material som behövs: Lika många föremål som elever. Olika sorters lim, nål och tråd. Elevernas eget dokumentationsmaterial, så som någon slags kamera, penna och papper.
- välkommen till bloggen!
tisdag 15 februari 2011
onsdag 2 februari 2011
Vad: Gallerisamling
HUR: En dag för att se sig om i Göteborgs gallerier. Jag besökte 7 utställningar, bla. den utställning som blev navet i konstbråket mellan Lars Lerin och galleristen Nils Åberg. Mors mössa besöktes, samt konstepidemin och götabergsgatans gallerier.
VARFÖR:
Gallerier går jag vanligtvis inte in i, det tror jag att det är många som inte gör. Man går förbi, ser att det hänger några tavlor där inne och på sin höjd kanske det är en eller två personer där inne i detta vita rum (som ser upptagna ut).
Kan man gå in här? Är det en affär? För vem?
1) Man kan inte gå in där. Det är som en affär men inte för mig.
X) Man kan gå in där. Det är ingen affär, det är en plats för allmänehten.
2) Vi gick in där, vi köpte inget och ibland kände man sig bekväm. Oftast inte.
När man väl kommit förbi dendär känslan av att man är på fel ställe så kan man titta allt närmre på verken, som om det vore en konsthall eller ett museum som ställde ut verken. Men när jag går runt där tänker jag att jag nog hade sett annorlunda på verken om de ställts ut någon annanstans. Här finns det en prislista, vissa verk är redan markerade med en röd plutt, en markering för att det är någon som köpt denhär akvarellen för 345 000 kronor.
När jag är på Galleri HNOSS (Konstepidemin)tänker jag att gallerierna för konstvärlden samman på ett sätt som även innebär att konstpubliken kommer närmre konstvärlden. Tyskfinska Mia Maljojoki ställer ut sin smyckekonst och på galleriet går utställningen under benämningen "Internationell smyckekonst". I detta avseendet är gallerirunda väldigt tacksamt. Man vet inte vilken inspiration man söker, man går in och hittar något nytt. När vi googlar för att bli inspirerade vet vi oftast på ett ungefär vad vi söker, men att gå på gallerirunda utan att känna till konstnären är som att gå in i en biosalong utan att veta vilken film du ska se.
Jag känner att jag får vara där på galleri HNOSS och funderar över om det har med konstverken i sig att göra? Är det för att de är inbjudande, taktila och stämmer överens med en färgskala jag attraheras av? Kanske är det också för att rummet är litet, huset snett och vint och för att väggarna luktar lite.
När jag går på museum har jag betalt för att få komma in. Jag känner mig välkommen när jag själv betalar för att få vara där inne bland verken. Jag går väldigt nära verken och det finns ingen anledning att hålla igen på vad jag tycker om dem. I gallerierna håller jag mig tyst, jag uttalar mig inte högt om vad jag tycker om det jag ser. Situationen påminner om när man går in i en liten butik och det visade sig att allt var fult och ointressant därinne. Viktigt är det att ta med sig detta till sina elever. Jag kommer definitivt ta mina elever på en gallerirunda för att belysa frågor kring det jag tagit upp här. Vem har tillgång till konstvärlden och av vem utgörs konstvärlden egentligen?
VARFÖR:
Gallerier går jag vanligtvis inte in i, det tror jag att det är många som inte gör. Man går förbi, ser att det hänger några tavlor där inne och på sin höjd kanske det är en eller två personer där inne i detta vita rum (som ser upptagna ut).
Kan man gå in här? Är det en affär? För vem?
1) Man kan inte gå in där. Det är som en affär men inte för mig.
X) Man kan gå in där. Det är ingen affär, det är en plats för allmänehten.
2) Vi gick in där, vi köpte inget och ibland kände man sig bekväm. Oftast inte.
När man väl kommit förbi dendär känslan av att man är på fel ställe så kan man titta allt närmre på verken, som om det vore en konsthall eller ett museum som ställde ut verken. Men när jag går runt där tänker jag att jag nog hade sett annorlunda på verken om de ställts ut någon annanstans. Här finns det en prislista, vissa verk är redan markerade med en röd plutt, en markering för att det är någon som köpt denhär akvarellen för 345 000 kronor.
När jag är på Galleri HNOSS (Konstepidemin)tänker jag att gallerierna för konstvärlden samman på ett sätt som även innebär att konstpubliken kommer närmre konstvärlden. Tyskfinska Mia Maljojoki ställer ut sin smyckekonst och på galleriet går utställningen under benämningen "Internationell smyckekonst". I detta avseendet är gallerirunda väldigt tacksamt. Man vet inte vilken inspiration man söker, man går in och hittar något nytt. När vi googlar för att bli inspirerade vet vi oftast på ett ungefär vad vi söker, men att gå på gallerirunda utan att känna till konstnären är som att gå in i en biosalong utan att veta vilken film du ska se.
Jag känner att jag får vara där på galleri HNOSS och funderar över om det har med konstverken i sig att göra? Är det för att de är inbjudande, taktila och stämmer överens med en färgskala jag attraheras av? Kanske är det också för att rummet är litet, huset snett och vint och för att väggarna luktar lite.
När jag går på museum har jag betalt för att få komma in. Jag känner mig välkommen när jag själv betalar för att få vara där inne bland verken. Jag går väldigt nära verken och det finns ingen anledning att hålla igen på vad jag tycker om dem. I gallerierna håller jag mig tyst, jag uttalar mig inte högt om vad jag tycker om det jag ser. Situationen påminner om när man går in i en liten butik och det visade sig att allt var fult och ointressant därinne. Viktigt är det att ta med sig detta till sina elever. Jag kommer definitivt ta mina elever på en gallerirunda för att belysa frågor kring det jag tagit upp här. Vem har tillgång till konstvärlden och av vem utgörs konstvärlden egentligen?
måndag 31 januari 2011
onsdag 26 januari 2011
måndag 24 januari 2011
Kulturdagar i Maj
Idag introducerades vi för det kommande projektet på Schillerska - kulturdagarna. Tillsammans har vi en dag att hålla i lektioner/workshops/happenings för gymnasieeleverna. Som inspiration eller kom-i-gång så blev vi idag indelade i grupper och skrev ihop låtsas-lektioner vilket i min grupp resulterade i en lektion som jag och Hanna kommer testa på min VFU-plats. Mer om det ska man nog inte skriva om i sin blogg så jag lämnar det vid att det nog blir grymt givande att vara två om ett projekt.
Introduktionen var givande och peppande. Innan introt hade jag varit lite skeptisk inför uppgiften för att jag hade en annan bild av det hela. Jag trodde att en hel vecka var vigt åt projektet och att vi skulle vara ensamma om att hålla i timmarna. Nu tror jag det kommer att bli riktigt bra!
Introduktionen var givande och peppande. Innan introt hade jag varit lite skeptisk inför uppgiften för att jag hade en annan bild av det hela. Jag trodde att en hel vecka var vigt åt projektet och att vi skulle vara ensamma om att hålla i timmarna. Nu tror jag det kommer att bli riktigt bra!
fredag 21 januari 2011
* Avslutandebloggen
om min egen process i Interaktiv Gestaltning - Workshopen.
Sitter här och tänker att jag alltid tänker vad jag ska skriva, skriver ner det och raderar det. När jag tänker efter är det kanske så min process ser ut i fler sammanhang. Vi fick lång tid på oss att formulera ett syfte för en workshop i delkurs Interaktiv Gestaltning. Under den tiden har det funnits stunder då det varit mer tydligt att alla i gruppen tillsammans faktiskt ingår i en hop av miniprocesser, där ingen är den andra lik. (Hur utnött det begreppet än är så kvarstår det faktum att det är hur sant som helst.)
Sophia som kom med en första idé om en Workshop på Världskulturmuseet lade upp ett förslag som var tacksamt för omarbetning. Det fanns inga färdiga svar. Hur går vi till väga på diverse punkter. Vi brainstormade, och det är här jag tror att min egen process syns som tydligast i gruppens process. Det verkar som att jag hellre häver ur mig 100 oanvändbara förslag i jakten på dedär än att sitta avståndstagande och fundera för mig själv. För jag tror att det är just här som min process i mötet med andras formas och på något sätt även bekräftas.
Jag fastnade för idéen redan från början så det fanns aldrig någon kamp i gruppen om vem som skulle få spotta ut den slutgiltiga utgångspunkten. Den fanns där i ett tidigt stadium och det var den som vi sen på något sätt var gifta med under flera månaders tid. Kanske blev vi då bekväma i vad vi ville göra. Kanske utmanade vi inte varandra för att komma ännu längre, vi var ju alla (vad jag har förstått) så inne på att vi redan siktade långt.
Utgångspunkten för workshopen var nära besläktad med delkursen Kulturorientering. Jag vill inte kalla det att man blir färgad av det man läser, men det är inte en överraskning att man inspireras av det man läst senast när man sedan ska gå in i något nytt och/eller annat. Vi tog då del av föreläsningar och diskussioner, framfört allt om den lokala interkulturaliteten. Kanske var det då närmast oundvikligt att vilja skapa ett möte bland unga i och kring Göteborg.
Tankarna gick därför åt ifall det fanns en möjlighet att göra redovisningen på plats på VKM men av olika anledningar fick det bli en workshop som testversion och en större workshop för Göteborgs unga. Utställningen dom Andra har sin start på VKM den 12 februari. Vi är på plats första veckan efter sportlovet, dvs v.8 (mån-tors). Det ska bli spännande att se om vårt syfte når fram på ett annat sätt än i klassens workshop - vilket tydligen upplevdes väldigt olika av många. (NÄHÄ!?)
Jag tror att det handlar om att utmanas och att man alltid kan vrida och vända på det. Hur nöjda vi än var på att vi inte kissade på oss framför 15 kollegor så finns det alltid saker som kan vändas upp och ner.
Det var en hel del i vår workshop som fick sin slutgiltiga form i slutet av arbetstiden, inte för att vi inte arbetat med det tidigare utan för att det hela tiden fanns tid till att förbättra. Men finns det tid för det så finns det också tid för insnöing. Ibland är det bara att göra med risk (eller chans?) för att gå bet och få göra om.
Något jag har lärt mig om mig själv i detta grupparbetet är att släppa på kontrollen. I mitt kontrollbehov har jag tidigare inte behövt bestämma, men närmast oundvikligt behövt ha ett vakande öga över allt som ska hända, med rädsla av att misslyckas. Efter LBD120 har jag inte den känslan längre.
Här tänkte jag infoga fräna bilder om jag haft några. Men det kommer.
Sitter här och tänker att jag alltid tänker vad jag ska skriva, skriver ner det och raderar det. När jag tänker efter är det kanske så min process ser ut i fler sammanhang. Vi fick lång tid på oss att formulera ett syfte för en workshop i delkurs Interaktiv Gestaltning. Under den tiden har det funnits stunder då det varit mer tydligt att alla i gruppen tillsammans faktiskt ingår i en hop av miniprocesser, där ingen är den andra lik. (Hur utnött det begreppet än är så kvarstår det faktum att det är hur sant som helst.)
Sophia som kom med en första idé om en Workshop på Världskulturmuseet lade upp ett förslag som var tacksamt för omarbetning. Det fanns inga färdiga svar. Hur går vi till väga på diverse punkter. Vi brainstormade, och det är här jag tror att min egen process syns som tydligast i gruppens process. Det verkar som att jag hellre häver ur mig 100 oanvändbara förslag i jakten på dedär än att sitta avståndstagande och fundera för mig själv. För jag tror att det är just här som min process i mötet med andras formas och på något sätt även bekräftas.
Jag fastnade för idéen redan från början så det fanns aldrig någon kamp i gruppen om vem som skulle få spotta ut den slutgiltiga utgångspunkten. Den fanns där i ett tidigt stadium och det var den som vi sen på något sätt var gifta med under flera månaders tid. Kanske blev vi då bekväma i vad vi ville göra. Kanske utmanade vi inte varandra för att komma ännu längre, vi var ju alla (vad jag har förstått) så inne på att vi redan siktade långt.
Utgångspunkten för workshopen var nära besläktad med delkursen Kulturorientering. Jag vill inte kalla det att man blir färgad av det man läser, men det är inte en överraskning att man inspireras av det man läst senast när man sedan ska gå in i något nytt och/eller annat. Vi tog då del av föreläsningar och diskussioner, framfört allt om den lokala interkulturaliteten. Kanske var det då närmast oundvikligt att vilja skapa ett möte bland unga i och kring Göteborg.
Tankarna gick därför åt ifall det fanns en möjlighet att göra redovisningen på plats på VKM men av olika anledningar fick det bli en workshop som testversion och en större workshop för Göteborgs unga. Utställningen dom Andra har sin start på VKM den 12 februari. Vi är på plats första veckan efter sportlovet, dvs v.8 (mån-tors). Det ska bli spännande att se om vårt syfte når fram på ett annat sätt än i klassens workshop - vilket tydligen upplevdes väldigt olika av många. (NÄHÄ!?)
Jag tror att det handlar om att utmanas och att man alltid kan vrida och vända på det. Hur nöjda vi än var på att vi inte kissade på oss framför 15 kollegor så finns det alltid saker som kan vändas upp och ner.
Det var en hel del i vår workshop som fick sin slutgiltiga form i slutet av arbetstiden, inte för att vi inte arbetat med det tidigare utan för att det hela tiden fanns tid till att förbättra. Men finns det tid för det så finns det också tid för insnöing. Ibland är det bara att göra med risk (eller chans?) för att gå bet och få göra om.
Något jag har lärt mig om mig själv i detta grupparbetet är att släppa på kontrollen. I mitt kontrollbehov har jag tidigare inte behövt bestämma, men närmast oundvikligt behövt ha ett vakande öga över allt som ska hända, med rädsla av att misslyckas. Efter LBD120 har jag inte den känslan längre.
Här tänkte jag infoga fräna bilder om jag haft några. Men det kommer.
torsdag 20 januari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)