Vad: Gallerisamling

HUR: En dag för att se sig om i Göteborgs gallerier. Jag besökte 7 utställningar, bla. den utställning som blev navet i konstbråket mellan Lars Lerin och galleristen Nils Åberg. Mors mössa besöktes, samt konstepidemin och götabergsgatans gallerier.


VARFÖR:
Gallerier går jag vanligtvis inte in i, det tror jag att det är många som inte gör. Man går förbi, ser att det hänger några tavlor där inne och på sin höjd kanske det är en eller två personer där inne i detta vita rum (som ser upptagna ut).

Kan man gå in här? Är det en affär? För vem?

1) Man kan inte gå in där.  Det är som en affär men inte för mig.

X) Man kan gå in där. Det är ingen affär, det är en plats för allmänehten.

2) Vi gick in där, vi köpte inget och ibland kände man sig bekväm. Oftast inte.

När man väl kommit förbi dendär känslan av att man är på fel ställe så kan man titta allt närmre på verken, som om det vore en konsthall eller ett museum som ställde ut verken. Men när jag går runt där tänker jag att jag nog hade sett annorlunda på verken om de ställts ut någon annanstans. Här finns det en prislista, vissa verk är redan markerade med en röd plutt, en markering för att det är någon som köpt denhär akvarellen för 345 000 kronor. 

När jag är på Galleri HNOSS (Konstepidemin)tänker jag att gallerierna för konstvärlden samman på ett sätt som även innebär att konstpubliken kommer närmre konstvärlden. Tyskfinska Mia Maljojoki ställer ut sin smyckekonst och på galleriet går utställningen under benämningen "Internationell smyckekonst". I detta avseendet är gallerirunda väldigt tacksamt. Man vet inte vilken inspiration man söker, man går in och hittar något nytt. När vi googlar för att bli inspirerade vet vi oftast på ett ungefär vad vi söker, men att gå på gallerirunda utan att känna till konstnären är som att gå in i en biosalong utan att veta vilken film du ska se.

Jag känner att jag får vara där på galleri HNOSS och funderar över om det har med konstverken i sig att göra? Är det för att de är inbjudande, taktila och stämmer överens med en färgskala jag attraheras av? Kanske är det också för att rummet är litet, huset snett och vint och för att väggarna luktar lite.

När jag går på museum har jag betalt för att få komma in. Jag känner mig välkommen när jag själv betalar för att få vara där inne bland verken. Jag går väldigt nära verken och det finns ingen anledning att hålla igen på vad jag tycker om dem. I gallerierna håller jag mig tyst, jag uttalar mig inte högt om vad jag tycker om det jag ser. Situationen påminner om när man går in i en liten butik och det visade sig att allt var fult och ointressant därinne. Viktigt är det att ta med sig detta till sina elever. Jag kommer definitivt ta mina elever på en gallerirunda för att belysa frågor kring det jag tagit upp här. Vem har tillgång till konstvärlden och av vem utgörs konstvärlden egentligen?