Föresten, efter idag tänker jag såhär:

Spel sätter igång tankar. Tankar för spelet framåt i rum och tid. Spelets gång visar vilka spelarna egentligen är. Att vara är att spela/inte spela. 

Korten, upp med dem på bordet. Visa färgen. Bekänn. 

"Använd bara röda material. "

Jag har tidigare fått regler att följa så som "Jobba så intensivt så att du inte är kontaktbar" och "Be om ursäkt". Det kändes som att någon hade placerat intensiv-kortet på mig för att jag varit så seg med arbetet. Det blir inte så bra som jag vill ha det, så då behöver jag ju inte ens försöka. Lite så har det känts när jag tittat på mitt foto. 


För er som hoppar in här och inte alls fattar något kommer här en kort förklaring: Jag läser en kurs som heter Spelets regler och vi har satt igång med en workshop. Alla spelare har blivit tilldelade en bit av spelplanen, samt ett fotografi med någonslags husbebyggelse. Vi har de som följer fotot slaviskt, de speltrötta, tävlarna och fuskarn. Helt plötsligt är det alltså vi som är spelet. Eller plötsligt o plötsligt, det hade man väl kunnat räkna ut? I alla fall....vi blir tilldelade individuella regler och uppmaningar och idag fick jag alltså att jag bara fick använda röda material. 


I och med att jag varit så trött på mitt foto var det en lättnad att få någonslags begränsning, för nu kommer det ju aldrig finnas en chans att det ens bli likt. Nu när jag måste förhålla mig till den röda färgen. Yes! Tänkte jag. Efter 4-5 hus byggda kände jag att jag ville tänja på gränserna, men inte förstöra. Jag ville ge lite av mitt röda till några andra. Så det gjorde jag. 

Jag hoppas kunna vara medlaren i spel. 

Jag har länge tänkt att man så lätt kan sätta status genom att sätta ett pengavärde på det, innehållet är ofta sekundärt. Det kom jag att tänka på idag när Thierry i Banksys dokumentär exit through the giftshop satte höga priser på gamla slitna kläder. Något han lagt ner 50 dollar på fick han igen 5000 dollar. Värdesättaren sätter värdet, inte värdehandlingen. Samme man prissatte sedan konsten sin efter samma huvud.

Ta plats. Jag tänker mig att detta skulle vara en schysst ingång i gestaltningsprojektet, men jag vet ju ännu inte hur det kommer att gå till, så jag får väl lugna mig och återgå till workshopen imorgon, även om jag gärna skulle sätta igång...det är ju inte för inte som man får idéer...

Om man missat sin tur att slå tärningen, är man ute ur spelet då? Jag tänker mig att man är det om det vore ett riktigt spel. Är detta en lek då? För jag är nog välkommen tillbaka idag, efter en heldags jobb på annat ställe lunkar jag in med huvudet lite lågt, jag skäms ju alltid när jag är lite efter de andra. Och de har dessutom fått spelkort att följa, det har inte jag. Vad har hänt sen sist? Jag gillar inte att inte veta hur något ser ut. Jag gillar överraskningar, men inte att inte veta hur saker ser ut. Typ som på ett nytt gym. Jag vill veta var de olika maskinerna står så att det inte ser ut som att jag inte vet något av det jag håller på med. Nåja, nu har jag bara missat en dag, men känslan av gemenskap är ändå en stor del av spelet. Ogemenskap likaså. Annars är det väl en lek? Fast å andra sidan så kan man spela ut varandra i lek också, för lekens förutsättning är att den överlever, inte att den överlever tillsammans med alla lekmän...


Vilket dravvel, haha! Ska bli kul att se vad som hänt idag och vad som hända skall. 


Bilder kommer 

Lämnad i en ateljé för ett till synes meningslöst arbete (dvs, gör detta men vi säger inte varför) härleder ju till tanken att vi är i ett spel, men vilket sen? Vad är det som händer? Hur kommer det ske? och vad får vi ut av det? Snacka om att vara i startgroparna utan att veta vad upploppet innebär. Förväntningarna är ju höga med tanke på vad workshops brukar ha för utdelning på detta stället.

Det är nog det jag har suttit och reflekterat över hittills när jag byggt på min kåkstad. Det bidrog också att det gick lite segt så när jag är tillbaka imorgon ska jag bara köra och tydligen har vi något spelkort som väntar på att bli skickad på mailen. Spännande.

Maktspel. Rör inte min ruta, då välter jag ditt berg.

Blogg:1,

Igår började kursen Spelets Regler om en föreläsning som avhandlade något om spel och något om lek. Vi fick börja tänka om spel och lek som något fysiskt, i en ask så som Monopol. Jag tänkte på min egen familjs monopolspelande, eller ska jag säga lekande istället för vårt Monopol var inte ändligt utan oändligt, vi spelade inte för att vinna. När man var bankrutt och egentligen hade förlorat (om man gått efter spelets regler) så fick man ansöka om lån i banken, och alltid med pengar i handen som resultat, 10-20 000. Spelet stod framme, man "spelade" när både jag och mamma hade lust, och lämnade sen spelet framme igen. Spelet blev en lek.

I föreläsningen refererade man till Gåvan (essai sur le don: forme et raison de l'échange dans les sociétés archaïques) en bok av Marcel Mauss, som gjort en sociologisk analys av gåvosystem. Jag tänker på samhällets dolda regler, de man inte får i en bok (möjligtvis att man kan se Bibeln och andra religiösa skrifter som sådana regelhäften.) Apropå gåvosystem där man förväntas veta reglerna: Mattias G nämnde att det inte alltid är den som ger som faktiskt ger i ett gåvosystem, utan att ta emot också kan vara att visa respekt. Det fick mig att tänka på ett gåvosystem ur en annan synvinkel. Aldrig förr har jag tänkt på det förut men i Italien, om man har pengar så går man till privat barnmorska när man väntar besök och ett sådant besök kostar ca 1500 kronor. Du går mellan 10-20 besök beroende på graviditeten vilket resulterar i en enorm kostnad när det kostar 150 kronor att gå till ett kommunalt sjukhus. Skillnaden i kvalitet är inte stor, utan handlar om sociala regler. SOM TACK och generositet gentemot din privata barnmorska betalar du också för en julklapp varje år, barnets första år. Presenten bör kosta 3000-10000 beroende på hur mycket pengar du har. Den privata barnmorskan har ett helt rum avsett för swarowski-kristaller och påkostade matkorgar. Här skulle man ju kunna tycka att det är den som fått så mycket pengar redan som skulle ge tillbaka. Som att bjuda igen på middag, men faktiskt bjuder hon igen ändå. Hon visar respekt genom att låta kunden visa att denne har råd. Som en biljett till en tävling i vem som kan visa sin uppskattning mest. Det ger hon.


Efter föreläsningen satte spelet igång. Jag har fått en kåkstad på bild att bygga upp på min del av spelplanen, nu är det bara att bygga och vänta på vad som komma skall. 

                                    
Spelets Regler börjar.... NU!