Reflektion - Interkulturalitet.

En reskamrat sa till sin syster innan vi gick på planet att hon skulle vara hemma vid klockan tre. Klockan var då halv tolv. Det är så kort tid det kan ta att gå från en geografiskt baserad kultur till en annan. Men man behöver ju som alla vet inte åka på utomlandsVFU för att uppleva en annan kultur. Veckans tema var Interkulturalitet. 





En text om interkulturalitet.
Jag har läst Två liv av Hans Alfredsson. Novellen är en del av den samling Noveller som skrevs för Världens barn. En kommentar eller samtalsingång till olika/lika, när kulturer möts/inte möts. Det är så jag ser på texten. En vacker skildring av hur liv förändras/inte förändras. Två liv, båda män födda 1931. En yngsta son i den dåvarande självstyrande kolonin sydrhodesia och så Hans Alfredsson själv född i Malmö, uppvuxen i Helsingborg. Vill inte döda berättelsen genom att säga för mycket, så jag väljer att rekommendera er att läsa den själva.

Det är svårt att inte nämna något Reggio Emilia, när jag tänker kring ämnet. 
Jag får inte ta bilder på barnens ansikten, men jag och 4 till har bjudits in att observera och dokumentera förskollärares arbete med barnen i Reggio Emilia, en provins som valde att prioritera barnen efter kriget. Det första som slog mig efter att ha gått igenom den kreativa trädgården var texten på väggen inne på "roliga torget". - Deltagande är inte bara att ta del av något, utan snarare att vara del av något, substansen av en gemensam identitet. I fortsatt text om detta deltagande förstår man att denna gemensamma identitet inte behöver utgöras av flera identiteter i form av kulturer, raser, som man så ofta sätter i ett hierarkiskt system. Denna substans uppstår när vi är en del av den på lika villkor, det är i alla fall min upplevelse av alla de dokumentationer som pryder väggarna inne på förskolan.

Vilka är vi? Den substans som man pratar om här skulle man nog i Sverige kalla för "gemensamheten". I samlingen möts barn från hela världen, en del av dem kan inte italienska men får samma uppgifter varje dag. Man beskriver dem bara på olika sätt, svårare än så ser det inte ut att vara. Barnen möts av en gemensam förklaring inför en uppgift som sedan utvecklas individuellt för att alla barn ska med på tåget i sin takt efter att ha försökt själv. Uppgiften rundas av och barnens arbeten/resultat presenteras i samlingen. De får då på avstånd se vad de gjort och får möjlighet att reflektera kring sin egen reflektion. Allt detta i gemensamheten. Den gemensamhet som behandlas här är den där gränsen mellan vi/dem har suddats ut och ersatts av reflektion och kunskap om att det finns andra, men att vi alla är en del av denna substans som inte går att ta på. Den känns. 

Interkulturalitet

Ny temavecka. Vad är interkulturalitet? Det är det jag ska ta reda på denna vecka när jag sitter hemma och läser veckans spännande bok. Kanske när jag sitter hemma, inbäddad i mina egna tankar. Eller  kanske hellre när jag ger den lilla damen vägbeskrivningen till växlingskontoret eller när jag tjuvlyssnar på det ryska paret i konsumkön. När jag inte förstår ett ord. Kanske när jag har full förståelse för språket men ändå inte förstår vad som sägs. Vad någon vill. Eller när jag förstår precis allt, utan att kunna språket. (Det var ju så det var för två år sedan, när jag kunde folket utan att kunna språket.)

På återseende!

Piena di gente / En italiensk handgest för att förklara att det var/är fullt med folk. 

Årets skörd, 2010.

Bilden skulle kunna vara tagen för tio år sen. Traditioner är centralt i min familj, även om de förändras med tiden. Det hela började med ca 20 pers som karvade pumpor i ett garage i Twinsburg, Ohio. Nu tio år senare är vi 6 glada i ett kök på hallandsåsen. De väsentliga delarna är kvar, även om vi är färre och på andra sidan jorden. Skratt, minnen, alldeles för mycket mat och pumpor till alla.




(Den fjärde pumpan som man inte ser vad det är, är min såklart. Ett spökhus skulle det föreställa. )

Bättre sent än aldrig

Efter att ha blivit frisk så måste jag skylla på min kunskapsbrist för (eller rädsla för) bildspelsprogram, men heja heja, jag fick in bilderna på rätt ställe. Nu tar vi nästa helt sjuka inspirerande uppgift tycker jag. Nej just det, det är VFU nästa vecka = inget bloggande. Om jag överlever praktiken så är jag åter skrivande v.44 när barnen har lov. (...kanske att jag tar mig en stund att skriva i helgen också föresten, måste smälta veckan. wow-faktor i huvudet.) 


Trevlig helg!

Hör upp!

Jag berättade idag för min seminariegrupp om den lilla fantastiska kortlek jag köpte på Bokmässan och lovade att berätta vidare om den på bloggen. - Tada!:


 ALMAeuropa är det som gett ut dessa dilemmakort.  Kortleken fungerar som samtalsämnen där man vid varje nydraget kort ställs inför ett dilemma. Något som jag tyckte passade utmärkt för oss som blivande samtalsledare i det sokratiska samtalet, och som medmänniskor i övrigt faktiskt. 


Ta en titt så kanske man kan göra en sambeställning på material. Korleken kostar 50 kronor såg jag, men de har annat fint också. 


Vi ses imorgon, då tar jag med mig en liten bok från förlaget. 
//Lisa

Schemat som kvarstår, vart tog tiden vägen?

10 veckor låter ganska mycket men jag fick lite av en chock när jag tittade närmre i min kalender och såg framför mig hur snabbt tiden innan terminslut kommer gå. Se bara här!

v.42  Didaktik-vecka
v.43  VFU
v.44  Egen läsning - Vad är interkulturalitet? + Italien
v.45  VFU i Italien
v.46  VFU
v.47  VFU
v.48  vfu-redovisning + Öppet hus på HDK
v.49  Egen läsning - Vad är kreativitet? + Julmarknad på HDK
v.50  Eget skrivarbete
v. 51 måndag: Inlämning + Jul

antibiotika, probiotika, hostmedicin och vila var läkarens ordination.

Ny vecka, nya tag. Har fått vad jag behöver av doktorn för att bli frisk och komma ikapp. Ännu tycker jag inte att hostmedicinen gör någon skillnad, förutom att ge mig lite obehaglig hjärtklappning. Men det sa den snälla kvinnan på apoteket var väldigt vanligt av just denna. Förutom hostan så återstår bara trötthet och kallsvettningar. Därför gick jag inte till skolan idag heller, satsar stort på att vara uppe i morgon bitti. Jag gillar inte att missa sådant som inte går att ta igen, ännu mindre sådant som man får dra efter sig tills man kommer på rätt köl igen. Som med Pecha Kuchan. Jag hade hälften av bilderna klara när jag insåg att jag inte hade kraft nog att trycka på ytterliggare för att bli klar inför redovisning. Så jag missade alla andras projekt och är väldigt nyfiken på att få höra vad de gjorde för något. Vill tillbaka till skolan nu, är oerhört rastlös här hemma...


Mitt i rastlösheten hittade jag lite gamla bilder. 

En bild jag tog i Bryssel för några år sedan. Jag gick in i detta enorma fort byggt av orangea plastbackar och blev bortförd av en vakt med ord i stil med "C'est de l'art".(Detta är konst.) 

Förlåt, jag visste inte att man inte fick gå in i konst utan att ha betalt. Det var fint från utsidan med, som tur var.

Bilder från insidan