En reskamrat sa till sin syster innan vi gick på planet att hon skulle vara hemma vid klockan tre. Klockan var då halv tolv. Det är så kort tid det kan ta att gå från en geografiskt baserad kultur till en annan. Men man behöver ju som alla vet inte åka på utomlandsVFU för att uppleva en annan kultur. Veckans tema var Interkulturalitet.
En text om interkulturalitet.
Jag har läst Två liv av Hans Alfredsson. Novellen är en del av den samling Noveller som skrevs för Världens barn. En kommentar eller samtalsingång till olika/lika, när kulturer möts/inte möts. Det är så jag ser på texten. En vacker skildring av hur liv förändras/inte förändras. Två liv, båda män födda 1931. En yngsta son i den dåvarande självstyrande kolonin sydrhodesia och så Hans Alfredsson själv född i Malmö, uppvuxen i Helsingborg. Vill inte döda berättelsen genom att säga för mycket, så jag väljer att rekommendera er att läsa den själva.
Det är svårt att inte nämna något Reggio Emilia, när jag tänker kring ämnet.
Jag får inte ta bilder på barnens ansikten, men jag och 4 till har bjudits in att observera och dokumentera förskollärares arbete med barnen i Reggio Emilia, en provins som valde att prioritera barnen efter kriget. Det första som slog mig efter att ha gått igenom den kreativa trädgården var texten på väggen inne på "roliga torget". - Deltagande är inte bara att ta del av något, utan snarare att vara del av något, substansen av en gemensam identitet. I fortsatt text om detta deltagande förstår man att denna gemensamma identitet inte behöver utgöras av flera identiteter i form av kulturer, raser, som man så ofta sätter i ett hierarkiskt system. Denna substans uppstår när vi är en del av den på lika villkor, det är i alla fall min upplevelse av alla de dokumentationer som pryder väggarna inne på förskolan.
Vilka är vi? Den substans som man pratar om här skulle man nog i Sverige kalla för "gemensamheten". I samlingen möts barn från hela världen, en del av dem kan inte italienska men får samma uppgifter varje dag. Man beskriver dem bara på olika sätt, svårare än så ser det inte ut att vara. Barnen möts av en gemensam förklaring inför en uppgift som sedan utvecklas individuellt för att alla barn ska med på tåget i sin takt efter att ha försökt själv. Uppgiften rundas av och barnens arbeten/resultat presenteras i samlingen. De får då på avstånd se vad de gjort och får möjlighet att reflektera kring sin egen reflektion. Allt detta i gemensamheten. Den gemensamhet som behandlas här är den där gränsen mellan vi/dem har suddats ut och ersatts av reflektion och kunskap om att det finns andra, men att vi alla är en del av denna substans som inte går att ta på. Den känns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar