Lämnad i en ateljé för ett till synes meningslöst arbete (dvs, gör detta men vi säger inte varför) härleder ju till tanken att vi är i ett spel, men vilket sen? Vad är det som händer? Hur kommer det ske? och vad får vi ut av det? Snacka om att vara i startgroparna utan att veta vad upploppet innebär. Förväntningarna är ju höga med tanke på vad workshops brukar ha för utdelning på detta stället.

Det är nog det jag har suttit och reflekterat över hittills när jag byggt på min kåkstad. Det bidrog också att det gick lite segt så när jag är tillbaka imorgon ska jag bara köra och tydligen har vi något spelkort som väntar på att bli skickad på mailen. Spännande.

Maktspel. Rör inte min ruta, då välter jag ditt berg.

Blogg:1,

Igår började kursen Spelets Regler om en föreläsning som avhandlade något om spel och något om lek. Vi fick börja tänka om spel och lek som något fysiskt, i en ask så som Monopol. Jag tänkte på min egen familjs monopolspelande, eller ska jag säga lekande istället för vårt Monopol var inte ändligt utan oändligt, vi spelade inte för att vinna. När man var bankrutt och egentligen hade förlorat (om man gått efter spelets regler) så fick man ansöka om lån i banken, och alltid med pengar i handen som resultat, 10-20 000. Spelet stod framme, man "spelade" när både jag och mamma hade lust, och lämnade sen spelet framme igen. Spelet blev en lek.

I föreläsningen refererade man till Gåvan (essai sur le don: forme et raison de l'échange dans les sociétés archaïques) en bok av Marcel Mauss, som gjort en sociologisk analys av gåvosystem. Jag tänker på samhällets dolda regler, de man inte får i en bok (möjligtvis att man kan se Bibeln och andra religiösa skrifter som sådana regelhäften.) Apropå gåvosystem där man förväntas veta reglerna: Mattias G nämnde att det inte alltid är den som ger som faktiskt ger i ett gåvosystem, utan att ta emot också kan vara att visa respekt. Det fick mig att tänka på ett gåvosystem ur en annan synvinkel. Aldrig förr har jag tänkt på det förut men i Italien, om man har pengar så går man till privat barnmorska när man väntar besök och ett sådant besök kostar ca 1500 kronor. Du går mellan 10-20 besök beroende på graviditeten vilket resulterar i en enorm kostnad när det kostar 150 kronor att gå till ett kommunalt sjukhus. Skillnaden i kvalitet är inte stor, utan handlar om sociala regler. SOM TACK och generositet gentemot din privata barnmorska betalar du också för en julklapp varje år, barnets första år. Presenten bör kosta 3000-10000 beroende på hur mycket pengar du har. Den privata barnmorskan har ett helt rum avsett för swarowski-kristaller och påkostade matkorgar. Här skulle man ju kunna tycka att det är den som fått så mycket pengar redan som skulle ge tillbaka. Som att bjuda igen på middag, men faktiskt bjuder hon igen ändå. Hon visar respekt genom att låta kunden visa att denne har råd. Som en biljett till en tävling i vem som kan visa sin uppskattning mest. Det ger hon.


Efter föreläsningen satte spelet igång. Jag har fått en kåkstad på bild att bygga upp på min del av spelplanen, nu är det bara att bygga och vänta på vad som komma skall. 

                                    
Spelets Regler börjar.... NU! 
                                  
                            
                       
                  
            
      

Brevet till Anna

PROCESSEN

När vi fick i uppgift att gå på utställning började jag fundera på vad det är som triggar mig i konstvärlden. Jag gjorde ganska snart en tankekarta som jag sedan redogjorde för på första handledningen. Jag kom då fram till att jag gillar interaktivitet, när konstnären gör publiken medvetet delaktig så som Sophie Calle. Jag gillar berättelser, att förmedla andras och har nog aldrig använt mig själv av mina egna förut (bara indirekt min släkts berättelser.)

Jag började så smått på en egen konflikt, jag tog ner den från hyllan så att säga. Jag började titta på vad dendär hyllan egentligen innehåller men insåg ganska snart att de konflikter som ligger där inte ligger på vänt utan för att jag rent ut sagt skiter i vilket om de löses eller inte. Ibland måste man bara gå vidare och inte gräva graven djupare, tänkte jag och försökte komma på vad jag ville få ut av denna perioden.

Jag kom på att jag måste undersöka en konflikt som jag vill jobba med, och jag började nysta i min rädsla inför att förlora mina nära, allra främst min mamma. En italiensk låttext har varit nära i arbetet hela tiden. Människor som dör av nostalgi.

Men som återvänder efter en dag dör av viljan att gå.

Jag tror att jag känt igen mig i den texten mycket, det kanske inte är jag i texten men jag känner mig knuten till dehär som är lite bittersweet. Man vill ha kakan och äta upp den, man vill gotta sig i det ledsna men inte vara ledsen. För att det känns tryggt, det är det man vet.

Att vilja behandla en konflikt, men inte lösa den. Jag vill ju vara min mammas barn med ALLT vad det innebär. Jag vill inte vara orädd inför mina näras bortgång, men jag vill inte att det ska göra mig rädd nu när jag har allt jag behöver.

Här lade jag upp en teckning på bloggen, min mamma. Nu började jag det riktiga arbetet. Inlägget hette Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. En symbol för de stunder jag suttit vid pianot och mamma sjungit. Jag har sedan använt bloggen som en plats att samla symboler. Minnen, bilder, ljudklipp. Allt jag skulle kunna fylla min trygghets-sfär med. Inte något hitte-på, utan MIN sfär, som jag nästan klart kunde se framför mig. Några i min omgivning reagerade på att jag arbetade utefter en ganska klar bild, det får man väl inte? Men jag tror att jag behövde det, där och då. Bara gå på något. Dessutom så var det så många delar i kuben som jag behövde undersöka. Arvet i textilen, säkerheten genom livbojen, att balsamera den med vit färg 4 gånger med en liten pensel...om och om igen. 

Jag sökte en lösning och fick ett svar på en fråga jag inte förstått att jag ställt mig. Var kommer min trygghet ifrån? och hur har min mamma fått den, när hennes mamma inte varit trygg? Jag hittade bilder på min mamma tillsammans med min pappas släkt, och förstod. Nu skulle jag ge kuben det kitschiga liv den behövde! 

Gestaltningen blev mitt liv i 6 veckor. Allt jag tänkte eller gjorde kopplades till gestaltningen. Jag andades styrketankar och var så tuff. I can do it! Tänkte jag, till det plötsligt brast en dag. Vafan, jäkla kub!

Sedan dess har jag arbetat med delarna i kuben, som om den satts ihop och tagits isär, om än bara i huvudet. Jag har en tidig morgon suttit och mixat ihop den ljudsfär, min ekobubbla när jag går in i rädslan för att förlora tryggheten. Jag har två skärmar som kommer att ljussättas och så ska livbojen vara med. Symboler blev till broscher, jag funderar nu på om de ska vara med i utställningen. Det är där jag är just nu.

Min process har varit mer kringelkrokig än så här men mest för att tankearbetet har varit en så stor del av det. Men även med händerna har mitt arbete tagit oväntade svängar. Jag har testat saker jag inte fått möjlighet till förut. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ett öppet brev till min mormor, eller försöka reda ut hur vi är lika/olika. Jag trodde inte ens att jag skulle skruva ihop något i trä.

Jag har haft stor hjälp av handledningen, och oftast tagit till mig av råden jag fått. Ibland har det varit ett risktagande att följa råden, ibland att gå vidare utan hjälp. Jag är trygg i det att jag bara kör, men ändå har jag tagit risker genom att gå på känsla, när man allra minst vill känna något. Någonstans i mitten av mitt arbete insåg jag att jag gör det här för någon annan likväl som för mig själv. Då blev det lättare, eller så fick arbetet ett större syfte.

Look, listen, feel. Det är det jag har gått på nu mot slutet. Det som förut var delar av en kub är nu fragment av trygghetsfaktorer. Ljud, smycken och ljusskärmar.

3 delar 

hmm. Vilka tre var det nu du ville att man skulle säga lite mer om? Risktagande, det har jag skrivit lite om redan. Jag tycker att jag har utmanat mig själv och mina känslor och därigenom fått ett större syfte med mitt arbete. Jag har hängivit mig arbetet. 

Konstnärliga kvaliteter, vad kan menas med det? Om vi slutar kalla det gestaltning och istället säger att vi arbetat inför en konstutställning, så tror jag att jag hittat ett arbetssätt som passar mig i mitt konstnärliga arbete, detta att gå genom gestaltning. Men vad är kvalitativt? berätta gärna mer om detta på handledningen. Den sista, ja vad var den? Inte bra av mig att jag glömde lappen i skolan. Jag tar en livlina och ringer en vän, och återkommer med punkt tre ikväll. 

Vi ses på sista handledningen,

Kram Lisa 

Tack för den här tiden, projektet.

Tack för den här tiden. Jag funderade vad jag skulle skriva i ett sista blogginlägg, ja innan redovisningen i alla fall. Och det var det jag kom att tänka på. Tack för den här tiden.

Jag är så trött. I huvudet, nacken, axlarna, ryggen, händerna, handlederna, svanken, benen och fötterna. Gestaltningen känns och kroppen känns tung.

Det är nog så det ska vara. En sjujäkla urladdning efter att hela kroppen tillsammans med tankarna jobbat.

Är det över nu?

Kan vi ha redovisning snart eller?

Det är lite som instruktionen för vad man ska göra om något händer med flygplanet. Sätt först väst och andningshjälp på dig själv, sen hjälpa andra. Så länge vi fixar förutsättningarna för vår egen utställning så ordnar sig helheten. Den som behöver hjälp får hjälp av den som är först ut. 

Hellre jobbar jag in i det sista med mitt arbete, och glömmer utställningen tills sista stund. 

Fast just nu känner jag mig urholkad. Som en urvriden trasa som inte kan droppa mer. Jag är trött samtidigt som jag har fått ny energi till väldigt mycket mer, annat. Jag vill visa vad jag kommit fram till och ur detta gå vidare med webshopen. Företag. F-skattsedel. Skatteverket. åh, det är spännande. 

Idag har jag satt de virkade dukarna mot kroppen. Jag funderade på olika lösningar, testade framför spegeln. Hjärtats plats kändes bra. Livbojen är borta, och in kommer mrs Rose. 

 

En liten sneakpeak......

Nu fasiken ska jag genomföra detta med.
Tack för sista handledningen. Pepp pepp!