Lisa Pegoraro

Inför handledningen med Nike, så detta är mest till dig. 

Och till mig. För jag har kommit på att jag som bäst kommer vidare genom skrivandet. Görandet också, så som att göra något aktivt (närvarande): Åka bil, gräva upp rosor, ta hand om sin mammas fötter, plantera rosor, ta skydd från regnet, åka båt, titta på folk på en främmande ö, plocka sju sorters blommor men bara hitta fem, utforska botaniska trädgårdar, dricka gammaldags lantmjölk och äta kakor som inte smakar något, gå till veterinären, åka färja, aktivt se platser du inte sett förut, gå förbi, stanna vid, skriva och teckna.

....och skriva brev. Det var dit jag kom när jag kände att NU ÄR JAG DÄR. Det var (som jag vill minnas att jag skrivit tidigare...eller bara i min bok?) när jag skrev brev till min brevvän Nadja från kursen. Jag skrev med lite tvivelaktig ton att jag inte visste vad jag skulle göra med det jag hämtat hem. När brevet var färdigskrivet hade jag kommit på (där och då i brevet) vad jag ville göra. Jag kom fram till att jag ville visualisera min process på ett eller annat sätt. Synliggöra den.

När jag kom hem och tog ett steg tillbaka såg jag att jag stod inför två vägar och för närvarande känner jag att jag står där än. Detta, trots att jag lite snirkligt valt en av vägarna och börjat gå. Det är inte för än jag får handledning som jag kan blicka helt framåt, känner jag. Det var handledning för lite för längesedan. Hursomhelst så insåg jag när jag kom hem att jag har processen i min hand. I boken där jag har hämtat hem allt material. När jag börjat visualisera den så kändes det som ett förlöjligande av processen. Det var den vägen jag tog först, jag började göra en serie kollage i boken. Metaprocess. Men med James P Carse i huvudet om att man alltid går miste om något själv när man pratar om sin process så står jag här nu och undrar om jag inte ska ta tag i dedär jag hittade på mittenvägen.

Fredrika Bremer. Olika trådar drog så att jag återkom till denna kvinna. Jag läste på litet om henne, men bara tillräckligt för att komma vidare. Kände att jag inte ville döda mystiken kring varför jag ständigt återkom till henne. Jag hittade en anledning och det var nog.  Nu vill jag göra något jag längtat efter när jag haft befrielsen och begränsningen att arbeta i ett och samma format (min skrivbok) och det är att ställa den åt sidan och plocka upp något jag hittat, förstora det genom att ge det liv genom illustration. 

På detta sättet så skriver jag inte processen på näsan utan plockar upp något jag hittat att gestalta. 

Ses idag!

// Lisa