Det har kanskte in varit tyst på bloggen, men bloggen har tagit ett steg åt sidan från att vara en stor del av min gestaltning. Processen finns fortfarande, men den lever nu i det jag gör som inte syns på bloggen. Jag är inte den som är den som vill vara någon annan, som Simon och vara hemlig, även om jag gärna hade varit hemlig.
Jag kände efter sista handledningen att jag pratat om Fredrika Bremer, men aldrig med. På handledningen behandlades olika sätt att ta sig an detta möte, inspelning, uppspelning, teater. När jag gick därifrån undrade jag var texten tagit vägen. Jag som funnit en liten gnista i att se, betrakta, skriva ner, skriva om, tolka in, försöka förstå, analysera genom text.
Jag kom hem och satt i soffan. Tankarna:"Skönt att jag fått handledning. Jobbigt att jag inte kom på vad jag egentligen redan visste att jag skulle behöva göra. (Men hur?)" tittade litet på min skissbok. Tittade ut emot en av bokhyllorna som samlar. I detta projektet har jag samlat och samlat, gått vidare, hittat vägar som när man gått dem känts självklara. Det finns ju ingen slump, bara mening. Vägar som burit mig hit. I bokhyllan trängs mina konstböcker med billiga pocketböcker. Alla livsverk på sitt sätt...
Men så har vi skämshyllan. Oläst kurslitteratur, läst kurslitteratur som jag slitit hår för, dvdfilmer, boxar, tre kubiska rottinglådor med sådant som inte får vara någon annanstans men som inte gits att slängas. Cd skivor som inte orkat sig in i kategorier, halvtomma fotoalbum, ett schackspel som ingen vill ha, två jättealbum med cdskivor med jättefult tyg från ikea, en silvrig låda med sladdar till kameror och annat vi inte har kvar. Underst: Viktiga papper och fina teckningar från barnen i Uganda, sådant som blir till skäms för att de står i skämshyllan...och så tomma blad i form av anteckningsböcker. Speciellt en. En som jag måste fylla med ord till Fredrika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar