Förkylningsprat och Reflektion kring Susannes frågor från Workshopen

04.50 klev jag upp i morse, förkyld och jävlig. Men det är mysigt att gå upp innan grannarna. Då ser man gradvis hur fönsterna tänds in mot gården. 06.05 gick vi sömniga mot tåget och nu efter diverse förseningar och nysningar är vi framme. Folket på tåget är nog glada att slippa höra på mig, snörvel snörvel.

Det är höst här i Sura. Mer än det var i Göteborg när vi lämnade stan i morse. Tänk att man kan resa i tiden på det viset. Med ett x2000 går tydligen allt. (med förseningar) Sitter här och tänker på Susannes frågor från i veckan. Det är sånadär frågor som man inte bara svarar på rätt ut, man förväntar sig av sig själv att man har ett svar och så när man ska skriva ner sina tankar så är det med viss eftertanke. Tycker jag verkligen såhär?

(Kanske är man lite arbetsskadad efter den mycket givande dagen med Ann S. Pilgren om Det sokratiska samtalet.)

• Hur utvecklas lust att lära i bild?

Vi har under Susannes workshop fått sätta ord på vad bildämnet är för oss och hur man gör det till detta, om det inte redan är så. Innan vi i grupp fick skapa lektioner i bild diskuterades olika teorier och jag måste säga att jag i nuläget har väldigt svårt för teorier om bildämnet. Teorier som ramar in hur någon har tänkt eller forskat fram att något går till på bästa sätt. Detta ramverk hindrar mig, nästan som partipolitik. Tycker jag som just dem, eller håller jag med om något från varje teori och skapar mig en egen uppfattning utefter detta? Jag tror nog på det senare, annars hade jag inte känt mig hindrad av teorierna, det skrivna ordet. Därför lutar jag mig inte aktivt på en teori när jag svarar på denna fråga. Jag tror att lusten kommer inifrån, utifrån, ovanifrån och underifrån. Jag kan i nuläget bara ge ett exempel utifrån egna erfarenheter och upplevelser, så jag utgår ifrån min egen lust. Jag hade den innan jag såg mina föräldrars intresse för konst i olika former. Den hölls vid liv av min omgivnings medverkan i mitt bildskapande. När jag gick en utbildning på Stenebyskolan kom ytterliggare lust, och detta vill jag säga ovanifrån, alltså av mina ledare, lärare, inspiratörer. När jag fått verktygen för att se, på Steneby gick jag tillbaka till mig själv och upptäckte en lust för att ta reda på vem jag är, vad jag gör, vem jag kommer att bli och vad jag kommer att göra. Lusten stod alltså inte still utan utvecklades ytterliggare ur min historia, en sån som vi alla har men som ser olika ut. 

• Vad kan identitetsskapande betyda och hur utvecklas det genom arbete i bild?

Jag kom direkt från Kulturstudier till Lärarprogrammet, och är sen dess väldigt intresserad av identitetens omvandlingar, historiskt och medialt/visuellt. Både identitetsskapande och omvandlingen i densamme handlar om att finna sådant som omformar det som redan finns. Bilden är en uttrycksform, en portal för kommunikation mellan det ursprungliga jaget och dennes miljö. Det är min tro att det på vägen där emellan sker ett identitetsskapande, där eleven i bildsalen skapar sig en uppfattning om vem han/formar sig till den han/hon vill vara. 

• På vilket sätt kan lärandeteorierna ge dig vägledning i utvecklingen av ditt eget förhållningssätt i lektionsplanering.

Jag utgår främst ifrån eleven och vad den behöver för att få den där sporren till att vilja gå ett steg längre, för att kunna utmana sig själv och inspirera sina kamrater. Teorierna säger olika om vad just detta något kan vara. Lärandeteorierna handlar mycket om värdegrund, för mig. Vad som är rätt och fel och hur man behandlar sina elever utifrån rollen som lärare. Det gäller alltså att jag främst litar på mig själv när jag väljer vad jag tar in i min undervisning. Litar jag inte på mig själv kan jag tro på vad jag än läser. Men med det menar jag inte att teorierna inte är direkt användbara. De är förhållningssätt som man kan luta sig tillbaka på när man för stunden känner sig osäker och vill pröva sig fram. När man blir ifrågasatt, som så många gånger i vardagslivet behöver vägledning av något större än sig själv. Jag ser teorierna som vägledning, absolut, men drar inte direkta kopplingar från mina handlingar till teorier. Jag gör inte si eller så, för att teorin säger det. Jag gör det för att den delen av teorin stämde överens med min värdegrund. 

Röstkurs 3/4

Ikväll har röstmedvetenhet stått på schemat igen. Fyra tillfällen denna höst medverkar vi, några av oss lärarstudenter i ett forskningsprojekt/röstutbildning. Det är väldigt spännande att se hur mer och mer medveten man blir om sin kropp i relation till rösten. Man är alltid mycket tröttare dessa dagar, det tar på kroppen att "stämma sitt instrument", som det heter. Det blir inte direkt lättare att vara pigg när det är höstmörkt ute. Men jag gillar att vara på Pedagogen igen, det känns att man är på hemmaplan när man går där i de runda korridorerna.

Apropå gränser?  Sociala huset - - - - Pedagogen.

Ur adressboken för Göteborg, 1956.

#4 Reflektion - Vem är jag att säga vad som är rätt och fel för än jag har sett hur det är och borde vara.

Min text som skulle presenterats idag var från början en text om Piagets kognitiv utveckling, skriven för gymnasie-elever, tagen ur en psykologibok. Men ju längre jag kom att läsa ju mer kom den att handla om hur man vänder sig till sina elever, språkmässigt och nivåmässigt. Detta utifrån författarens sätt att skriva på. Texten hade en underton av fostran från författaren som jag hänge upp mig på. Bra tänkte jag, då tyckte jag i alla fall något om texten och sen var hjärnspökena igång. Hur skriver man egentligen till en gymnasieelev? Herregud, vem är gymnasieeleven? Det kommer bli ännu mer intressant att gå på praktik nu när jag vet att jag kommer få se en gymnasieskola nästa gång. Jag har ju inte sett mina framtida elever än och kan inte bedöma vem gymnasieeleven är utifrån mina egna erfarenheter av skolan, för i mitt eget huvud är jag samma person som då. Samtidigt som jag har vuxit sedan jag blev mer självständig, hur var jag då? Vem är eleverna som är där? Jag vill gå på praktik NU!

Denna veckan har jag tänkt mycket kring min egen roll, inte bara som lärare utan som bildlärare. I det ligger något ganska så komlext idag. Inte nog med att det är att ha ett komplext yrke att vara lärare så står bildämnet idag och vaggar emellan att förändras eller stå helt still. Det diskuteras mycket av oss som läser utbildningen om att bildundervisningen bör förändras något så ofantligt, var man börjar, hur man ska göra istället osv. Är det hos skolledningen, politikerna eller traditionen problemet ligger? Det kanske övriga ämnen också måste, förändras alltså,  men jag tror att det är lättare att följa en mall i andra ämnen än i bildämnet. Den mallen som följs idag är ju inte den som styrdokumenten för bild ger dig, utan ofta ser det ut i klassrummet som det gjorde när bildläraren var ung. Trots långa utbildningar, lärarlyft, visioner om att ha en skola med bildsalen som hjärta och mittpunkt. Vad beror det på? Har det med trygghet att göra eller har man en bild av hur bilden är som man inte ens som lärare vågar tänja på?

Jag har varit i bildsalar där eleverna som behövt komma ifrån klassrummet, och ibland även hemmet har fått ro och styrka i att skapa eller ibland också bara vara. Den lärare som jobbar för att bildsalen ska vara ett rum för dessa elever får inte glömma de elever som behöver utmaningar så också i bildämnet. Det är just detta jag har tänkt över i min roll som bildlärare hur man börjar om från början med en ny grej, min grej utifrån mina visioner, rent praktiskt. Ska jag ta över för en lärare som format bildämnet på den skolan de senaste 35 åren och sedan säga till nästa årskull att nu blir det andra bullar?

Jag tycker att det är en väldigt spännande tid jag har framför mig, om än ganska så läskig. Jag kommer under en längre tid framöver få behöva formulera mig, ha syfte, lämna syfte för att resultatet blev annorlunda. Det finns inte EN väg att gå, men tanken är nog att min utbildning är så pass lång för att jag ska ha tid på mig att hitta de vägar som passar mig bäst och som jag tror kommer fungera för mina elever.  

Saltholmen

Började verkligen undra varför våra vänner till emigranter inte hörde av sig. Liten klump i magen löstes upp när de svarade på mailet om hur de har det. Pust! Med i mailet fanns bilder från vår utflykt i somras, alltid lika roligt att se vad Andreas kan göra med sina kameror. Och vem visste att utgången filmrulle kan göra underverk?

Fick mig en liten tankeställare dock när våra WOWskrivare inte höll måttet, när analogt som blivit digitalt inte ville ut på papper i rätt färger. Får söka mig till en framkallare som kan behålla nyanserna bättre. Nog för att man skulle kunna pippla med filter i photoshop...men vi har ju en hel del skoljobb denna veckan. Mer om det imorgon, för då är det obligatorisk blogg igen. För er som undrar så är det inläggen markerade med # som är inlägg önskade av lärarna. Allt runtikring är jag som inte kan hålla mig ifrån bloggen.

ur skissboken och på golvet.

#3 Reflektion - Det intersubjektiva mellanrummet och jag

Jag har under helgen funderat vad det var som hände när man splittrades från sin grupp, fick en ny grupp som man sedan sparkade ut någon ifrån. Det var den som var olik som fick gå. Olikheten var lättare att hitta en gemenskapen, det lika. Jag trodde att jag skulle få byta grupp när de andra i min grupp var ljushåriga. Istället fick en av dem byta grupp för att hon inte hade kjol, som vi andra. Jag trodde när vi fick uppgiften att det skulle komma att handla om etnicitetens utseende. Men vi är i första hand människor. I andra hand människor som hittar skillnader bland oss utan problem, även när vi borde se oss som jämlikar.

Jag tycker att workshopen behandlade mellanrummet mellan oss människor i mötet och i ickemötet. Vad som händer när man går från att vara en grupp till att ha en anledning att dela på sig. På ett större plan ser jag också workshopen som bevisläggning på att man inte hade fått samma resultat från en uppgift. Workshopen bestod nämligen av snabba moment där man använde resultatet i föregående moment i nästa. En kedjereaktion med ett resultat i slutändan, som inte hade varit samma om man bara träffat lika människor som kryssat över samma ord. Vi kom dit vi kom, på grund av vad vi gjorde, och att vi gjorde olika. Vi jobbade interkulturellt även om det inte alltid är så tydligt att vi är vandrande minikulturer, vi människor.

Under fredagens workshop på världskulturmuseet fanns det inte så mycket tid för diskussion. Men jag tror att det kom att bli en viktig aspekt i workshopen. Jag tror alltså att det var positivt för våra tankar att bli lämnade med frågetecken när vi gick där ifrån. Stressen man fylldes med lämnade mig med tankar som "varför blev det såhär?" och jag fick helt enkelt komma fram med syftet på egen hand. Ganska skönt egentligen med tanke på hur sönderdiskuterat något kan bli, i synnerhet under pressade former som uppstår när man är många som ska fram, och många som gärna tar ett steg tillbaka. Vi har gjort det nu, dags att göra något nytt. Och det gjorde vi i fredags. 

Det var tonåren all over again. Kanske var det till och med livet, så som människan gör - fast i en version på en halvtimme. Eller så var det att se sig själv under lupp. Ett förstoringsglas, en väckarklocka. Varför förväntade jag mig att det är jag som ska byta grupp? Om inte jag gick, varför skulle du gå? Vem är du som inte jag är? Vem är jag som inte du är?

Varför måste någon gå?

I mycket är jag den jag är för att det är här jag lever. Jag har en vän till "fadderbarn" på andra sidan jorden som lever väldigt annorlunda mot hur jag gör. Det är mycket det som skiljer oss åt. I övrigt är vi människor båda två. I första hand, som Soraya Post sa, är jag människa.

Tjej ca 20-25. Kan äta frukost varje morgon och har föräldrar som kan hjälpa henne om det skulle krisa sig med CSN-lån. Det är sådant som skiljer dig och mig åt. I övrigt är vi väldigt lika.