#4 Reflektion - Vem är jag att säga vad som är rätt och fel för än jag har sett hur det är och borde vara.

Min text som skulle presenterats idag var från början en text om Piagets kognitiv utveckling, skriven för gymnasie-elever, tagen ur en psykologibok. Men ju längre jag kom att läsa ju mer kom den att handla om hur man vänder sig till sina elever, språkmässigt och nivåmässigt. Detta utifrån författarens sätt att skriva på. Texten hade en underton av fostran från författaren som jag hänge upp mig på. Bra tänkte jag, då tyckte jag i alla fall något om texten och sen var hjärnspökena igång. Hur skriver man egentligen till en gymnasieelev? Herregud, vem är gymnasieeleven? Det kommer bli ännu mer intressant att gå på praktik nu när jag vet att jag kommer få se en gymnasieskola nästa gång. Jag har ju inte sett mina framtida elever än och kan inte bedöma vem gymnasieeleven är utifrån mina egna erfarenheter av skolan, för i mitt eget huvud är jag samma person som då. Samtidigt som jag har vuxit sedan jag blev mer självständig, hur var jag då? Vem är eleverna som är där? Jag vill gå på praktik NU!

Denna veckan har jag tänkt mycket kring min egen roll, inte bara som lärare utan som bildlärare. I det ligger något ganska så komlext idag. Inte nog med att det är att ha ett komplext yrke att vara lärare så står bildämnet idag och vaggar emellan att förändras eller stå helt still. Det diskuteras mycket av oss som läser utbildningen om att bildundervisningen bör förändras något så ofantligt, var man börjar, hur man ska göra istället osv. Är det hos skolledningen, politikerna eller traditionen problemet ligger? Det kanske övriga ämnen också måste, förändras alltså,  men jag tror att det är lättare att följa en mall i andra ämnen än i bildämnet. Den mallen som följs idag är ju inte den som styrdokumenten för bild ger dig, utan ofta ser det ut i klassrummet som det gjorde när bildläraren var ung. Trots långa utbildningar, lärarlyft, visioner om att ha en skola med bildsalen som hjärta och mittpunkt. Vad beror det på? Har det med trygghet att göra eller har man en bild av hur bilden är som man inte ens som lärare vågar tänja på?

Jag har varit i bildsalar där eleverna som behövt komma ifrån klassrummet, och ibland även hemmet har fått ro och styrka i att skapa eller ibland också bara vara. Den lärare som jobbar för att bildsalen ska vara ett rum för dessa elever får inte glömma de elever som behöver utmaningar så också i bildämnet. Det är just detta jag har tänkt över i min roll som bildlärare hur man börjar om från början med en ny grej, min grej utifrån mina visioner, rent praktiskt. Ska jag ta över för en lärare som format bildämnet på den skolan de senaste 35 åren och sedan säga till nästa årskull att nu blir det andra bullar?

Jag tycker att det är en väldigt spännande tid jag har framför mig, om än ganska så läskig. Jag kommer under en längre tid framöver få behöva formulera mig, ha syfte, lämna syfte för att resultatet blev annorlunda. Det finns inte EN väg att gå, men tanken är nog att min utbildning är så pass lång för att jag ska ha tid på mig att hitta de vägar som passar mig bäst och som jag tror kommer fungera för mina elever.