#3 Reflektion - Det intersubjektiva mellanrummet och jag

Jag har under helgen funderat vad det var som hände när man splittrades från sin grupp, fick en ny grupp som man sedan sparkade ut någon ifrån. Det var den som var olik som fick gå. Olikheten var lättare att hitta en gemenskapen, det lika. Jag trodde att jag skulle få byta grupp när de andra i min grupp var ljushåriga. Istället fick en av dem byta grupp för att hon inte hade kjol, som vi andra. Jag trodde när vi fick uppgiften att det skulle komma att handla om etnicitetens utseende. Men vi är i första hand människor. I andra hand människor som hittar skillnader bland oss utan problem, även när vi borde se oss som jämlikar.

Jag tycker att workshopen behandlade mellanrummet mellan oss människor i mötet och i ickemötet. Vad som händer när man går från att vara en grupp till att ha en anledning att dela på sig. På ett större plan ser jag också workshopen som bevisläggning på att man inte hade fått samma resultat från en uppgift. Workshopen bestod nämligen av snabba moment där man använde resultatet i föregående moment i nästa. En kedjereaktion med ett resultat i slutändan, som inte hade varit samma om man bara träffat lika människor som kryssat över samma ord. Vi kom dit vi kom, på grund av vad vi gjorde, och att vi gjorde olika. Vi jobbade interkulturellt även om det inte alltid är så tydligt att vi är vandrande minikulturer, vi människor.

Under fredagens workshop på världskulturmuseet fanns det inte så mycket tid för diskussion. Men jag tror att det kom att bli en viktig aspekt i workshopen. Jag tror alltså att det var positivt för våra tankar att bli lämnade med frågetecken när vi gick där ifrån. Stressen man fylldes med lämnade mig med tankar som "varför blev det såhär?" och jag fick helt enkelt komma fram med syftet på egen hand. Ganska skönt egentligen med tanke på hur sönderdiskuterat något kan bli, i synnerhet under pressade former som uppstår när man är många som ska fram, och många som gärna tar ett steg tillbaka. Vi har gjort det nu, dags att göra något nytt. Och det gjorde vi i fredags. 

Det var tonåren all over again. Kanske var det till och med livet, så som människan gör - fast i en version på en halvtimme. Eller så var det att se sig själv under lupp. Ett förstoringsglas, en väckarklocka. Varför förväntade jag mig att det är jag som ska byta grupp? Om inte jag gick, varför skulle du gå? Vem är du som inte jag är? Vem är jag som inte du är?

Varför måste någon gå?

I mycket är jag den jag är för att det är här jag lever. Jag har en vän till "fadderbarn" på andra sidan jorden som lever väldigt annorlunda mot hur jag gör. Det är mycket det som skiljer oss åt. I övrigt är vi människor båda två. I första hand, som Soraya Post sa, är jag människa.

Tjej ca 20-25. Kan äta frukost varje morgon och har föräldrar som kan hjälpa henne om det skulle krisa sig med CSN-lån. Det är sådant som skiljer dig och mig åt. I övrigt är vi väldigt lika.